Bräcke diakoni utvecklar nytt stöd för äldre anhöriga som vårdar sin partner. Tack vare medel från Arvsfonden kan de satsa på att utveckla nya metoder för att stärka de anhöriga och underlätta deras vardag. Men målet är större än så. De vill synliggöra behovet och stimulera till utveckling av anhörigstödet i hela landet.

– Äldre anhöriga till äldre närstående med funktionsnedsättning är en målgrupp som inte syns och hörs så mycket i samhället och stödet till dem är eftersatt, trots att de gör stora viktiga insatser, säger Maude Kardell Wahlbäck, områdeschef för äldreomsorg och hospice vid Bräcke diakoni.

Kommuner är enligt lag skyldiga att erbjuda stöd till personer som ger vård och stöd till närstående som är långvarigt sjuka, äldre eller har en funktionsnedsättning. Men hur stödet ska se ut specificeras inte och därför varierar det från kommun till kommun. När närstående fyllt 65 år upphör många rehabiliteringsinsatser och de anhöriga får en allt större roll i det dagliga vårdandet. Samtidigt ska de sköta hela hushållet själv trots att de kanske själva börjar få krämpor och nedsatta funktioner, men får inte den avlastning de skulle behöva. Äktenskapslöftena – I nöd och lust – är starka.

– Det finns mycket skam och skuld förknippat med att inte orka. Man vill göra det bästa för sin maka/make/partner, samtidigt håller många på att duka under och känner sig väldigt ensamma och isolerade i sitt hem. Den här gruppen behöver ett bättre stöd än vad som finns idag, säger Maude Kardell Wahlbäck.

Att våga prata om det svåra

Projektets syfte är att stärka de äldre anhöriga och öka deras kunskap och självtillit. Bland annat ska metoder utvecklas för att prata med anhöriga om det som är svårt och som ofta förblir opratat. En annan del handlar om att lära sig tekniker för att fortsätta kunna vara nära och beröra varandra, trots en förändrad relation där vårdande är ett stort inslag.

Dessutom görs en satsning på att sprida kunskap om och förebygga kränkningar och våld i hemmet, något som tyvärr är vanligt förekommande bland äldre när relationen förändras på grund av skiftade roller och sjukdom.

Till sist ska en mall för fördjupade hälsosamtal tas fram som ska ge strategier för anhöriga att själva förändra sin livssituation.

– Det är en ständig sorg, det är det tyngsta tycker jag att relationen förändras, att man blir annorlunda och hur man ska bemöta varandra. Man har ständigt dåligt samvete, känner aggression och tröttheten är stor, säger Irene Bråsth som själv vårdat sin man i hemmet.

Stort intresse för projektet

Projektet ”I nöd och lust” väntas starta nästa år och varar i tre år. Det finansieras med medel från Arvsfonden och kommer att utvecklas i samarbete med en rad kommuner, organisationer och forskare.

– Det har funnits ett stort intresse i kommuner som ser att anhörigstödet behöver utvecklas och förstärkas och det är väldigt roligt att vi har fått med så många olika samverkanspartners, säger Maude Kardell Wahlbäck.

Den nya kunskap och det unika material som tas fram i projektet kommer att vara gratis att ta del av via Bräcke diakonis och samverkans och samarbetsorganisationerna hemsidor och på så viss spridas brett.

Samarbetspartners: Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA), Anhörigas riksförbund och Sveriges pensionärsförbund (SPF), NCK (Nationellt centrum för kvinnofrid), AgeCap, Ann-Marie Stenhammar (projektledare för funktionsrätt Sverige, Kerstin Uvnäs Moberg, forskare, Omvårdnadsinstitutet, Anhörigkonsulenter i Göteborgs stad och Partille, Senior Göteborg, Göteborgs stad, SKPF, äldre anhöriga och närstående.

Vi finns på Stadsbiblioteket tillsammans med föreningen Frisk & Fri och stadens Anhörigstöd. Välkommen!

För några veckor sedan träffades vi i ”gruppen för påverkan” och diskuterade hur vi kan påverka de beslut som kommunstyrelsen i Göteborg fattar. Bakgrunden till det hela var att vi i gruppen hade uppmärksammat att det i ett tjänsteutlåtande kring stadsdelsnämndernas framtida organisation endast talades om stödet för anhöriga till äldre. Vi i föreningen vet att det är så många mer som är anhöriga än de som är anhöriga till äldre personer.

Skulle då förslaget kunna innebära att det stöd som finns idag begränsas till att bara gälla anhöriga till äldre personer? Ja, kanske? Det kan vi inte acceptera och det vill vi påverka, ja då var det bråttom. Dagen efter skulle beslut fattas.

Vi valde därför att samma kväll skicka ett mejl till samtliga kommunalråd och lyfta anhörigperspektivet i sin helhet. Det resulterade i att vi med vändande post fick tre svar. Vi kunde konstatera att sakfrågan och därmed även beslutet hade bordlagts. Men dessutom fick vi en inbjudan att träffa kommunalrådet Elisabet Lann (kd).

Onsdagen den 4 september var det dags. Under en hel timme fick Lena och jag träffa Elisabet och berätta om Anhörigföreningen i sig, vår verksamhet, hur det är att vara anhörig och inte minst försöka att övertyga henne om att stödet till alla anhöriga är viktigt. Det blev ett bra möte.

Elisabet Lann visade ett stort intresse och engagemang för anhörigfrågan. Hon var glad för att vi tog oss tid för att komma och träffa henne. Ãnnu gladare var vi för att vi fick komma.

Det kändes som budskapet gick fram och att vi kan påverka!

Lena, Elisabet och Annika

Så var det dax för den årli/ga minimässan där anhörigföreningen tillsammans med bland annat kommunens boendestöd, arbetsförmedlingen, folktandvården och kommunens informatör om ekonomisk rådgivning deltog.

Platsen var Kaggeledens boende för äldre personer den 4 april. Deltagarna på mässan var ett 25-tal anhöriga till barn, ungdomar och vuxna personer med funktionsvariationer som deltog i en kurs. Den här dagen var det sista dagen på kursen.

Deltagarna minglade bland de olika borden där vi, Lena och Katarina, också fanns med som en part och informerade om anhörigföreningen i Göteborg.

Flera personer sa att de inte kände till att föreningen fanns. Deltagarna påtalade att det var värdefullt att få kännedom om vart de kunde vända sig i framtiden för att komma i kontakt med föreningen.

I mitten av december skrev Göteborgs Posten om att stadsdelen Askim-Frölunda-Högsbo måste spara 66 miljoner kronor under 2019. Det innebar bland annat att Axet och Mellansteget, som sysslar med arbetsinriktad rehabilitering, skulle läggas ned.

Mellansteget bedriver rehabilitering för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Här kan man arbetsträna under minst tre timmar varje dag, tre gånger i veckan. Arbetsuppgifterna rör sig bland annat om sömnad, cykelservice och snickerier.

Det vänder sig till personer som står långt ifrån arbetsmarknaden och för den här gruppen är det ett stort steg bara att ta sig ut, så den här verksamheten är förstås väldigt bra.

Personal och deltagare på Axet och Mellansteget satte igång och överklagade till Förvaltningsrätten.

Vad kunde vi i föreningen göra? Kunde vi påverka och i så fall hur?

Vi mejlade våra medlemmar för att få veta om de som anhöriga var berörda av nedläggningen. Ett par minuter efter att vi sänt ut frågan, ringde en medlem som hade sin närstående i verksamheten. Hon hade inte läst artikeln i GP så hon uppskattade mycket att få veta det.

Barbro, Bibi och jag bestämde oss för att träffas. Vi skulle överklaga beslutet till Förvaltningsrätten. Vi hade inte så mycket tid på oss, redan den 10 januari gick tiden för överklagandet ut.

Redan till vår första träff hade vi ett utkast till överklagandet. Vi diskuterade skrivelsen och kom bland annat fram till att vi skulle lägga till anhörigperspektivet.

Vi hade god hjälp av i sammanhanget viktiga personer, som till exempel en rådman i förvaltningsrätten, en jurist i en intresseorganisation och även av tjänstemän på stadsdelsförvaltningen.

Vi tog fram postadresser/mejladresser till nämndledamöterna i stadsdelen.

Med stöd av varandra var vi till slut nöjda med våra formuleringar, och ett par dagar före utsatt datum skickade vi överklagandet till Förvaltningsrätten och till nämndledamöterna, som förutom överklagandet också fick en vädjan om att ompröva beslutet om nedläggning.

Vi skickade också överklagandet och ett brev till stadsdelsförvaltningen för kännedom.

De förtroendevalda tog väl emot vädjan och överklagandet och det blev en bra dialog. En ledamot lovade att ta upp frågan igen för att om möjligt ompröva beslutet

Nu var det bara att vänta och se!

Och tänk! Den 30 januari hade stadsdelsnämnden nämndmöte. S, V, MP och D gick emot nedläggningsförslaget och det beslöts att Mellansteget och Axet får vara kvar!!! Åtminstone 2019!

Följande dag kunde man läsa i GP:

Deltagarna på Axet och Mellansteget kan andas ut. Verksamheten räddas nu av oppositionspartierna i Askim-Frölunda-Högsbo.

40 personer med psykisk funktionsnedsättning får gå kvar i sin dagliga sysselsättning!

Att påverka och försöka förändra är en väldigt viktig uppgift för en förening. När det lyckas blir man glad och får energi över att man faktiskt kan göra skillnad. I det här fallet för 40 personer – och deras anhöriga!