Var är stödet till de anhöriga?

En av politikens uppgifter är att prioritera en grupps behov framför en annans. Resurserna räcker ju inte till alla. Detta blir särskilt tydligt ju närmare valdagen vi kommer då olika mer eller mindre cyniska utspel i kampen om väljarröster dyker upp.

Anne-Marie Högbergs upprop belyser klart var Anhöriga befinner sig på politikens prioritetslista.

HUR KAN VI KOMMA HÖGRE UPP PÅ LISTAN?

Var är stödet till de anhöriga?

Med sitt senaste reformförslag, en extra veckas föräldraledighet, vill Socialdemokraterna förenkla för landets 900 000 föräldrar. Samtidigt står en lika stor grupp, 900 000 anhöriga i arbetsför ålder, helt utan stöd från samhället.

I dagarna presenterade Socialdemokraterna sitt valmanifest och med det reformen om en extra veckas föräldraledighet. En i grunden bra reform som kommer att underlätta mycket för landets föräldrar, främst de med så låga inkomster att de tvingas jobba under barnens skollov, med ständigt dåligt samvete och ökad stress som ofrivillig ryggsäck.

900 000 är antalet föräldrar som kan komma på fråga för att utnyttja reformen. 900 000 är också antalet anhöriga i Sverige som dagligen hjälper och stöttar en närstående samtidigt som de ska klara av sitt egna förvärvsarbete. Varje år tvingas 140 000 av dessa gå ned i arbetstid eller rent av säga upp sig för att kunna hantera sin anhörigsituation.

I takt med att befolkningen blir allt äldre kommer trycket på de anhöriga bli allt hårdare. Vi vet att vi om 20 år kommer ha mer än dubbelt så många demenssjuka som idag och demens är en av diagnoserna där anhöriga tvingas ta ett stort ansvar för de som drabbats. Att hjälpa och stötta en närstående är något som alltid ska vara ett frivilligt val men så ser det idag inte ut.

När vi nu vet att vi står inför vad många kallar en vårdkatastrof vad kommer då hända då allt fler anhöriga tvingas in i ett omvårdnadsansvar av sina närstående? Vad kommer det göra för samhällsekonomin? Beräkningar visar att anhöriga sparar samhället 183 miljarder årligen genom att utföra en stor del av den vård som de närstående är i behov av. Men hur mycket kostar det inte samhället att tvinga 140 000 anhöriga att helt eller delvis avstå från arbete?

Vi jobbar dagligen med att lyfta fram fakta kring anhörigfrågan och att synliggöra dessa 1,3 miljoner svenskar som dagligen hjälper och stöttar en närstående som själv inte klarar av sin vardag. Ja, du läste rätt. 1,3 miljoner svenskar dagligen, allt enligt Socialstyrelsens egna siffror.

Det är nu dags för landets politiker att vidga synfältet. Det finns fler grupper i samhället som behöver vårt stöd. Fler än de som vanligtvis hamnar i fokus. Politiken måste klara av att se hela spelplanen. Anhöriga är en stor, ofta osynlig grupp i samhället som förtjänar vårt stöd. Det skulle alla tjäna på.

Ann-Marie Högberg
förbundsordförande
Anhörigas Riksförbund

Anhörigas Riksförbund är en partipolitiskt och religiöst obunden intresseorganisation. Vi verkar för anhöriga till människor, som på grund av funktionsnedsättning, sjukdom eller ålder behöver hjälp att klara sin vardag. Anhörigas Riksförbund organiserar 5000 medlemmar i snart 60 lokalföreningar runt om i landet.

Stefan Bauer, årets nätverkare i Skåne!

Stefan Bauer är ordförande i Svedala Anhörigförening, en lokal anhörigförning i Skåne med 400 medlemmar. Nu har har blivit Årets nätverkare! Utnämnd av av Svedala­Sturups
Rotaryklubb. Det är den andra utmärkelsen som Stefan fått för sitt arbete.Redan 2014 uppmärksammades han av Lions i ett liknande sammanhang. Han kommer att blir intervjuad i Radio Malmöhus, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet! Heja Stefan, det är du värd!

Läs hela artikeln här!

Skam och oro i skuggan av syskon med diagnos

I Svenska Dagbladet idag om Syskonprojektet Bräcke Diakonis regi:

Många förbjudna känslor kan väckas som syskon till någon med funktionsvariation. Skuld, skam och de egna behoven satta på sparlåga. I turnerande pjäsen “Skuggsyskon” lyfts de tankarna upp i ljuset.

“Jag och Max var med på radio en gång. Vi fick berätta om hur vi hade det efter att han hade fått sin DAMP-diagnos*. Egentligen hade jag hur mycket som helst att säga om hur jävla jobbigt det var, att det på många sätt var jag som var storebror fast jag var tre år yngre. Men istället sa jag att allt fungerade bra mellan oss, diagnosen var ingen stor grej.”

Det säger Micke i pjäsen “Skuggsyskon”, som spelas av Östra teatern runt om i landet, och handlar om hur det är att växa upp med ett syskon med funktionsvariation.

Inte minst handlar den om hur svårt det är att prata om det, även senare i livet, eftersom “skuggsyskonets” roll ofta är att stötta, klara sig själv, vara glad, inte klaga, hålla igen på sina egna behov och inte betunga familjen. Den har ju tillräckligt som det är.

“Skuggsyskon” har skrivits av dramatikern Gunilla Boëthius och hennes son, Henrik Holmer, som är ett “skuggsyskon”.

Han lärde sig mycket om sig själv under arbetet, inte minst om skulden han emellanåt känner: för att han har det bättre än sin bror, för att han inte hjälper honom ännu mer, och “för att jag inte presterar bättre, jag som har alla förutsättningar, till skillnad från min bror”.

Även Gunilla Boëthius lärde sig viktiga saker, bland annat hur mycket hon inte hade förstått:

– Henrik verkade så glad, utåtriktad och självsäker som barn. Inget kommer att ta ifrån honom det, tänkte jag. Men det gjorde vi, jag och hans pappa, genom våra krav på att han alltid skulle ta hänsyn till sin bror med diagnos. Hela situationen var så jobbig, vad skönt för oss att då ha ett “snällt” barn. Vi förstod inte att det skadade honom.

“Jag har alltid känt skuld för att jag kom före Max med allt, fast att jag var lillebror. Jag kunde verkligen känna hans förnedring när jag tog hem min första flickvän eller när jag flyttade hemifrån långt före honom. Men han ska väl inte få begränsa mitt liv?

Sen ser jag hans utsatthet, och då känns det som om jag borde ge upp allt mitt eget.”

Det säger Micke, lite senare i pjäsen, och berör en komplicerad utmaning för ett “skuggsyskon”. Hur sätter man gränser? När har man rätt att sätta sig själv först?

Skuld, och skam och oro är vanligtvis det man först talar om i Rakel Lornérs samtalsgrupper för “skuggsyskon” i Göteborg. Hennes arbete ingår i “Projekt Vuxensyskon”, en treårig satsning som hon och Bräcke diakoni leder, med stöd från Arvsfonden och med syfte att få fram en modell för hur samhället – exempelvis genom kommunernas anhöriggrupper – ska kunna hjälpa denna grupp.

Samtidigt är hon medveten om att det är en svår grupp att nå. Dessa personer har delvis formats av att inte uttrycka behov av att prata om sina problem.

Så vad kan man göra i en samtalsgrupp?

– Tala om det i vuxen ålder, säger Rakel Lornér. Gråta och lyssna på andra som har liknande problem, samma livslånga ansvarskänslor, andra som har lyckats sätta gränser. Igenkänningen är stor även om det finns många olika slags “skuggsyskon”. Somliga har en vuxen bror eller syster som man kan ha en dialog med. Andra har inte den möjligheten.

Att ha vuxit upp “i skuggan” formar personligheten och riskerar att färga stora beslut senare i livet, menar Rakel Lornér.

– Det finns det många exempel på. Vissa tvekar eller avstår från att bilda familj, som om de känner att de redan har ett stort åtagande.

För föräldrar betonar Rakel Lornér hur viktigt det är för “skuggsyskonen” att få eget utrymme och tid, “stunder då funktionsnedsättningen inte sätter normen för vad som fungerar”. Det måste finnas en värld där “skuggsyskonet” får vara en ledsen person, eller behövande eller arg, “och det är bara föräldrarna som kan skapa det utrymmet, det är deras ansvar”.

Får vi nu ytterligare en grupp att tycka synd om? Det är en kommentar Rakel Lornér har varit rädd för, men ännu inte fått höra.

* Diagnosen Damp (Deficits in Attention, Motor Control and Perception) var ett omdiskuterat begrepp som användes på 1980-talet.

Föräldrar till missbrukande barn – en utsatt men osynlig grupp

Ständig oro, ångest, känslor av skuld och skam. Så upplever många föräldrar till missbrukande vuxna barn sin livssituation, enligt en studie från Malmö universitet.

I studien konstateras att dessa föräldrar är en utsatt grupp som hittills fått mycket lite stöd och uppmärksamhet från det omgivande samhället.

2018-01-18

Ständig oro, ångest, känslor av skuld och skam. Så beskriver många föräldrar till missbrukande barn sin livssituation. De är en utsatt grupp som hittills fått mycket lite stöd och uppmärksamhet från det omgivande samhället – något som en grupp forskare vid Malmö universitet vill ändra på.

Medan det finns mycket forskning kring livssituationen för barn som lever med missbrukande föräldrar så finns nästan ingen forskning gjord på det motsatta – hur livssituationen ser ut för föräldrar till missbrukade barn.

Sedan ett par år tillbaka driver forskarna Björn Johnson, Torkel Richert och Bengt Svensson ett forskningsprojekt på temat Föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblem. Det består av två delprojekt: en kvantitativ studie där 700 föräldrar till missbrukande vuxna barn har fått besvara frågor i en enkät, och en kvalitativ studie som bygger på djupintervjuer med 32 föräldrar.

Många känner skuld och maktlöshet

Torkel Richert– Föräldrar vittnar om ångest och oro för barnets räkning. Många frågar sig vad de har gjort för fel och känner skuld för barnets situation. Det påverkar deras sociala umgänge, att de antingen inte orkar eller skäms, och isolerar sig istället, berättar Torkel Richert, filosofie doktor och universitetslektor vid Malmö universitet, och fortsätter:

– Känslor av maktlöshet är också vanliga. Att se sitt barn gå ner sig utan att kunna göra något, att inte kunna söka hjälp och kommunicera med sjukvården eller myndigheter å det vuxna barnets vägnar på grund av sekretessreglerna, upplevs som oerhört påfrestande. Många föräldrar blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa.

Vanligaste brottet

Studien skulle kartlägga två huvudspår. Dels den generella utsattheten bland föräldrar till vuxna barn med missbruksproblem, dels utsatthet för brott. Frågor kring brott var det största området i enkätstudien, men i de efterföljande djupintervjuerna visade det sig att det inte var det som föräldrarna upplevde som det värsta. Istället var det alltså den ständiga oron för barnet och maktlösheten som var värst.

Men brott begås och det vanligaste brottet som föräldrar utsätts för är stöld, av pengar eller värdeföremål. Skadegörelse och psykiskt våld, så som hot om att ta livet av sig, är också ganska vanligt. Fysiskt våld är ovanligt, men de som drabbas kan vara mycket utsatta.

Mest kvinnor i studien

Ett annat intressant resultat är den skeva könsfördelningen bland studiedeltagarna. Detta trots att forskarna försökte annonsera brett.

Björn Johnson– Av de 700 som deltagit i enkätstudien är 85 procent kvinnor. När vi sedan gått vidare med djupintervjuerna har vi aktivt försökt få med fler män och vi lyckades komma upp i en fjärdedel av de 32 intervjuade. Varför det är så kan vi bara spekulera om men det kanske säger något om vem som fortfarande tar huvudansvaret för hem och familj. Och vi vet tyvärr också att en del män lämnar familjen när den här typen av kris uppstår, säger Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Malmö universitet.

Han berättar vidare att de män som engagerade sig i sina barn upplevde samma sorts oro och maktlöshet som kvinnorna, men kanske inte i lika stark omfattning.

Hoppas att resultaten ska underlätta

– Genom att gå ut brett med våra resultat ökar vi kunskapen i samhället i stort vilket kan minska stigmatiseringen. Vi tror också att det är viktigt att föräldrarna känner igen sig i andras berättelser, att de inser att det finns fler med samma problem. Det tror vi kan minska känslor av skuld och skam, säger Torkel Richert och Björn Johnson tillägger:

– Genom att sätta fokus på den här gruppen hoppas vi öka kunskapen hos myndigheter och beslutsfattare om att fler insatser behövs för att underlätta deras livssituation, inte minst vad gäller möjligheter att söka hjälp.

Text: Eva Bartonek Roxå

Senast uppdaterad av Carolin Lind

Krafttag för psykisk hälsa

Läs vad SKL:s VD skriver i sin krönika! 

Psykisk ohälsa är ett folkhälsoproblem. Alla känner vi nog någon som drabbats. Därför behövs nu kraftfulla insatser för att öka den psykiska hälsan.

Psykisk hälsa är mer än frånvaro av sjukdom. Det handlar om en känsla av välbefinnande och att människor upplever sin tillvaro meningsfull, kan klara vanliga påfrestningar, kan arbeta produktivt och vara delaktiga och bidra till samhället – alltså leva ett bra liv utifrån sina egna förutsättningar. Psykisk hälsa är viktigt för oss alla. Därför har psykiatri och psykisk hälsa de senaste åren varit en prioriterad fråga för kommuner, landsting och regioner.

Överenskommelsen mellan SKL och regeringen för insatser inom området psykisk hälsa, på totalt 1 414 miljoner för 2018, är ett viktigt steg för att förstärka både primärvårdens möjligheter att möta personer med psykisk ohälsa och den specialiserade psykiatrin för vuxna. Dessutom innebär det en förstärkning riktad till barn- och ungdomspsykiatrin. Jag hoppas nu att kommuner, landsting och regioner verkligen tar chansen och visar att man tar frågan på allvar.

För mig är den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga särskilt oroväckande. Det är viktigt att problemen upptäcks och åtgärdas tidigt för att undvika att barn och unga får det ännu svårare senare i livet. För detta behöver alla verksamheter som möter barn och unga och deras föräldrar vara involverade. Kommuner, landsting och civilsamhället behöver än mer samordna sina insatser så att verksamheten drivs så effektivt och bra som möjligt. Så kan vi nå bättre resultat för barn och unga och deras familjer.

I Uppsala har exempelvis socialtjänsten och BUP sedan flera år ett framgångsrikt samarbete för barn och familjer i kris – ett utmärkt exempel på hur samverkan ger mereffekter.

En särskild programberedning på SKL har också utrett och tagit fram ett underlag för diskussion samt en kunskapsöversyn med en nulägesbeskrivning av hälsoläget för barn och unga.

Men ökad samverkan är inte hela lösningen. Vi som ansvarar för verksamheterna i kommuner, regioner och landsting behöver också utveckla och förbättra våra arbetssätt. Alltför många barn och vuxna begränsas idag av psykisk ohälsa. Den utvecklingen måste stoppas. Nu krävs kloka beslut, på alla nivåer, för att de resurser som satsas ska omvandlas till mänskliga vinster.

Vesna Jovic

Parets gemensamma framtid gick förlorad

De hade planerat att köpa husbil och resa runt i Europa – de hade drömmar och planer. Men när Bibi Langs make Malcolm diagnostiserades med Alzheimers sjukdom gick den gemensamma framtiden förlorad.

Han säger inte längre hennes namn. Men hon märker att han blir glad när hon kommer på besök.

– Jag ser mycket av honom fortfarande, säger Bibi Lang dröjande. Malcolm är sig lik. Han skrattar på de vanliga ställena. Förutom att han inte kommunicerar så är han sig lik. Det kommer att bli tufft när han inte längre är det. Den dagen han inte längre känner igen mig. Jag har tänkt på det… Då kommer han att vara förlorad.

Vid matsalsbordet i huset Bibi och maken Malcolm köpte för 25 år sedan berättar Bibi om hur livet förändrades när Malcolm, bara 64 år gammal, diagnostiserades med Alzheimers sjukdom. Nu bor Bibi ensam då Malcolm för drygt tre år sedan flyttade till ett äldreboende.

– Det var en svår period, säger Bibi när hon tänker tillbaka. Att lämna ifrån sig sin närmsta till andra och känna sig trygg med det, det är komplicerat. Det tror jag att många anhöriga känner.

Malcolm fick sin diagnos 2008 efter att han själv känt att något inte var som det skulle. Även Bibi hade lagt märke till små saker som kändes egendomliga.

– En jul bad vår granne Malcolm att vara tomte. Jag tyckte att det kändes konstigt att Malcolm blev så ställd. Han som alltid haft lätt för att framträda inför publik och tyckt att det varit roligt att föreläsa. Han visste inte vad han skulle göra och blev tafatt på ett sätt som kändes ovanligt. Han började få svårt att uttrycka sig och blev arg på folk.

Efter diagnosen slutade Malcolm så småningom arbeta och efter en tid blev han erbjuden dagverksamhet för människor med demenssjukdomar.

– Det var väldigt bra för Malcolm, säger Bibi med ett leende. De såg också på mig när jag behövde mer avlastning och ringde då biståndshandläggaren.

Bibi ler återigen när hon berättar att Malcolm under den här tiden började teckna.

– När jag kom hem en dag hade han tejpat papper över hela golvet. Han ritade och ritade. På dagverksamheten ordnade de så att han fick ett eget skrivbord. Det tyckte jag var väldigt fint. Nu kan han inte hålla en penna. Han förstår inte vad han ska göra. Men vi brukar lyssna på musik, promenera och fika.

Bibi berättar om hur de, innan Malcolm blev sjuk, tyckte om att resa tillsammans samtidigt som de också gillade att vara hemma.

– Vi höll på med huset, Malcolm var väldigt praktisk. Vi lyssnade på musik, gick på bio och nycirkus. Malcolm var rolig och påhittig. Han har en personlighet som är lätt att tycka om. Han studerade franska också och läste alla Tintinböcker på franska.

Bibi tystnar en stund men fortsätter snart:

– Det är sorgligt att tänka tillbaka, det är det.

Hon funderar lite innan hon lägger till:

– Det är en egendomlig situation. I början träffade jag en kurator som sa ”Nu kommer det bli så att ni lever parallella liv”. Och det är precis så det blir.

Något som dock hjälpt Bibi mycket är de anhöriggrupper hon deltagit i – först på Minnesmottagningen och därefter på Anhörigcenter i Frölunda.

– Det känns bra att få möjlighet att berätta om hur man har det för andra som har varit på samma ställe, konstaterar Bibi. Det är väldigt läkande.

Bibi har även hållit i egna grupper i den anhörigförenig där hon är aktiv och hon föreläser tillsammans med anhörigkonsulenten.

– Jag minns nu vilken lättnad det var att få prata med de andra i den där första anhöriggruppen, fortsätter Bibi. Det var en sådan befrielse. De förstod precis hur arg och ledsen man kan bli. Den förståelsen kan man inte riktigt få från andra.

Bibi fingrar på sin Muminmugg, tar en klunk kaffe och berättar därefter att hon valde att gå i pension ett år i förtid.

– Framför allt för att jag visste att den här sjukdomen bara går åt ett håll. Kanske skulle vi hinna göra något av det vi tänkt oss. Köpa husbil och åka runt i Europa. Men det var redan för sent då. Sådant som jag trodde att Malcolm skulle tycka var roligt blev orosmoment för honom.

Den sista tiden hemma i huset utvecklade Malcolm även paranoia gällande en bekant.

– Malcolm fick för sig att den här personen flyttat in i vår källare, så han vandrade runt och öppnade dörren till källaren. Sedan verkade det som om personen fanns ute i trädgården, för Malcolm började gå ut. Ibland kom han inte tillbaka in och någon gång fick jag ringa polisen.

I dag känner sig Bibi tillfreds med att Malcolm bor på äldreboendet.

– De som arbetar där är oerhört snälla och de tycker om Malcolm. I början var det svårt, men nu när jag tittar på min man så ser jag att han har det nog ändå rätt bra där.

Semestertider skapar oro hos Sveriges anhöriga

Pressmeddelande  •  Jul 12, 2017 08:13 CEST

Foto: Niklas Ehlén

Semester och ledighet för tankarna till avkoppling. Men för många svenskar innebär det även svåra val mellan att åka iväg på semester och att ta hand om nära och kära i behov av vård. Det finns i dag ungefär 1,3 miljoner anhöriga i Sverige som regelbundet ger omsorg till någon som står dem nära.

– Många av Sveriges anhöriga har ett enormt behov av att få koppla av under sommaren, både från ett eventuellt jobb och från det ansvar som det innebär att till exempel sköta kontakter med myndigheter eller att sitta i telefonkö i sin roll som anhörig. Tyvärr kan faktorer som att den ordinarie personalen på ett äldreboende byts ut mot sommarvikarier bidra till ökad stress när man som mest behöver vara ledig,säger Ann-Marie Högberg, ordförande i Anhörigas Riksförbund.

Under 2016 tog 391 870 svenskar emot hälso- och sjukvårdsinsatser av kommunen, av dem bodde drygt 129 000 på särskilt boende. 83 procent var äldre än 65 år. Enligt en rapport från Riksrevisionen är det vanligast att vuxna barn ger omsorg till sina föräldrar.

– Det är många gånger svårt att stå bredvid och se exempelvis sin mamma bli äldre och inte längre klara vardagen själv. Under semestertider är det många som känner att man inte räcker till och inte heller hinner med sin egen återhämtning. Vi, inom omsorgen, arbetar för att de anhöriga ska kunna känna sig trygga även när de är på semester, säger Susanna Sidén, vd för Frösunda Omsorg.

Beräkningar från Riksrevisionen visar att det svenska samhället sparar 177 miljarder kronor varje år tack vare anhörigas insatser. Vid vård i livets slutskede kan man som anhörig ansöka om närståendepenning. Under 2016 var det dock endast 15 429 svenskar som fick denna ersättning. Anhörigas Riksförbund arbetar aktivt för att man som anhörig även ska kunna få ersättning när man måste avstå från arbete för vård av närstående (VAN).

Beräkningarna bygger på statistik från Socialstyrelsen samt Försäkringskassan och Riksrevisionens rapport: ”Stöd till anhöriga omsorgsgivare”.

Fem tips till anhöriga under semestern:

  • 1.Var omtänksam mot dig själv.
  • 2.Dela dina känslor med andra
  • 3.Se till att få tillräckligt med vila och ät ordentligt
  • 4.Se till att få egen fritid
  • 5.Acceptera hjälp

För mer information kontakta:

Ann-Marie Högberg, förbundsordförande
Anhörigas Riksförbund
Telefon: 070-879 00 93, e-post: ann-marie.hogberg@anhorigasriksforbund.se

Jenny Kölfors, Kommunikationschef
Frösunda Omsorg
Telefon: 010-130 37 72, e-post: jenny.kolfors@frosunda.se

En artikel om depression

Den här artikeln i brittiska “The Guardian”  beskriver erfarenheten av att stödja en deprimerad partner och samtidigt behåller sin egen mentala hälsa.

Först en sammanfattning på svenska:

  • Att känna att man måste hantera allting är naturligt men du måste också se till dig själv annars är du inte till någon nytta för din partner.
  • En depression är inte enbart en psykisk sjukdom. Den påverkar också det fysiska välbefinnandet, energinivån. En deprimerad person känner sig ofta väldigt trött och kan bli kvar i sängen hela dagen.
  • När din partner inte vill gå upp eller träffa andra blir du kanske arg. Det är naturligt. Den deprimerade känner sig hjälplös, utan hopp och upplever att han/hon inte förtjänar att bli hjälpt.  Han/hon kan inte se vad han/hon kan erbjuda. “Jag känner mig som jag förstör ditt liv” kan det låta.
  • Du slutar göra de saker som du tycker om att göra. Detta skapar skuldkänslor hos den deprimerade.
  • Deprimerade personer upplever ofta vardagliga saker som att öppna posten eller gå och handla omöjliga att göra.
  • Detta stressar den anhörige. Men ännu värre kan det vara att inte veta hur det står till med den deprimerades ekonomi. Det kan vara bra att komma överens om att du sköter det hela när partnern är dålig.
  • Berätta för familj och vänner. Att försöka upprätthålla fasaden tröttar och ökar din stress.
  • Ta inte sjukdomen personligt. Sänk dina förväntningar när den andre inte mår bra.
  • Du kommer ofta att känna som att det inte blir bättre. Du känner dig hjälplös. Men ditt tålamod, din omsorg och förståelse betyder så mycket för den deprimerade.

Här kan du läsa hela artikeln i “The Guardian”

Sammanfaller så väl med det vi tog fram i vår workshop en gång

 

Gode män får kliva åt sidan – nu kommer framtidsfullmakt

Nu blir det enklare att undvika en god man vid långvarig sjukdom.
Med en framtidsfullmakt kan anhöriga eller vänner ta över skötsel av ekonomin när någon tappar beslutsförmågan.

Den nya lagen om framtidsfullmakt gäller från och med i 1 juli. Det har fram till nu inte varit möjligt att själv bestämma vem som i framtiden ska sköta ekonomiska, juridiska och personliga angelägenheter när någon tappar sin beslutsförmåga genom till exempel sjukdom eller skada.

Nu kan en framtidsfullmakt vara ett bra alternativ till att förordna en god man eller förvaltare. En framtidsfullmakt kan ges till en eller flera personer.

Den som har fått fullmakten, fullmaktshavaren, ska avgöra när huvudmannen på grund av sjukdom, psykisk störning eller försvagat hälsotillstånd inte längre kan sköta sina ekonomiska och personliga angelägenheter. Något läkarutlåtande krävs inte. Huvudmannen kan utse en person som ska vara granskare av framtidsfullmakten och hur den sköts, samt kräva in en årlig redovisning.

”Jag tror att framtidsfullmakter kommer att bli populära. Vi har redan skrivit ett antal fullmakter för kunder, som börjar gälla den 1 juli”, säger Susanne Forsman, familjerättsjurist på Carnegie Private Banking.

”Det kommer också sannolikt att avlasta systemet med god man.”

Kan man själv skriva en fullmakt?
”Det är en ganska enkel fullmakt, men det finns juridiska formkrav. Bland annat ska den bevittnas på ett särskilt sätt. Jag rekommenderar att en jurist anlitas.”

En framtidsfullmakt ökar möjligheterna att planera för framtiden och behålla kontrollen inom familjen. Äkta makar kan exempelvis skriva fullmakt åt varandra.

Vad händer om tvister i hur fullmakten används uppstår?
”Det finns bland annat möjligheter att få saken prövad i domstol”, säger Susanne Forsman.

  ”Tumören tog honom ifrån mig”

När Lina Brustad var 25 år fick hennes man en hjärntumör. Hon har bearbetat sjukdomsförlopp, sin förlust och sorg, genom att skriva. Foto: Rickard Karlberg

Jag hade just fyllt 25 år när min man och jag fick veta att han hade en hjärntumör. Ett epilepsianfall blev starten på en resa – eller snarare startskottet på ett maraton – som varade i sju år. Under de åren levde vi tidvis som ett helt vanligt par som utbildade oss, gifte oss, köpte hus och fick ett barn. Men samtidigt pågick också ett liv fyllt av operationer, strålning, cellgifter, oro och skuld. Allt eftersom åren gick blev det klart för oss att vi i ökande takt närmade oss den dag då vårt gemensamma liv skulle ta slut.

Att varje dag leva med insikten att alltihop när som helst är över, när man just tagit klivet in i vuxenlivet och har ett litet barn, gav mig ständig ångest. Ingenting var säkert. Vi levde i ett känslomässigt kaos då det gick upp för oss att det var tumören och inte vi som skulle vinna det lopp som vi ofrivilligt deltog i.

När min man hade förlorat både sjukdomsinsikt och talförmåga började jag skriva brev till honom. Han hade varit sjuk i sju år då och jag förstod att vi befann oss på upploppet. Jag hade i min enfald trott att vi skulle vara tillsammans ända till slutet och ta den sista sträckan hand i hand. Men så blev det inte. Jag fick genomlida den sista tiden helt ensam. Tumören tog honom ifrån mig redan innan han dog. De sista veckorna var det bara ett skal kvar. En kropp som fortsatte att leva även om den man som jag älskade och ville dela mitt liv med var försvunnen. Det var outhärdligt.

Jag skrev breven därför att jag fortfarande älskade honom och därför att jag saknade att prata med honom. Han hörde fortfarande vad jag sa, men han gav mig inte längre några svar. Varje dag skrev jag och berättade vad som hände med honom och med mig. Oftast satt jag intill honom. Först hemma i soffan, senare i en fåtölj vid hans säng på en palliativ avdelning i Falkenberg. När han hade dött fortsatte jag att skriva. Det blev ett sätt för mig att försöka förstå och förklara. Och kanske att känna mig mindre ensam.

LINA BRUSTAD

Lina Brustad är författaren bakom nysläppta boken Humlesäcken, Idus förlag.