Anhörigprojektet pågår under tiden 2014 – 2017 med stöd från Allmänna arvsfonden. Johanna Hägerstrand och Ingrid Lindholm, båda hemmahörande i Schizofreniförbundet, har gett ut rapporten ”Vem hjälper dem som hjälper?”, en fördjupningsstudie om hur det kan vara att vara anhörig till någon med långvarig psykisk sjukdom.

Här kommer ett sammandrag av de punkter anhöriga nämnt som viktiga att arbeta vidare med:

• Det är normalt för anhöriga att ha olika känslor i sin anhörigsituation.
• Det stigma som finns runt psykisk ohälsa kan även drabba anhöriga, därför är det viktigt att påverka attityder så att anhöriga upplever sig mindre isolerade.
• Viktigt att bearbeta känslor av skuld och skam.
• Om den närstående får bra vård mår anhöriga bättre.
• Missbruksproblematik måste tas på större allvar.
• Psykiatripersonal behöver ha insikt i att även anhöriga drabbas av kriser och har behov av respektfullt bemötande, stödsamtal och information.
• Speciellt stöd till anhöriga när det förekommer suicidrisk hos den närstående.
• Se anhöriga som en resurs, lyssna på deras information, även om man med hänsyn till sekretess inte kan kommentera.
• Ta in anhörigperspektivet på vårdutbildningarna.
• Erbjud anhöriga information, stödsamtal och gruppsamtal som rutin.
• Utveckla sjukvårdens hemsidor med information om diagnoser, var finns stöd för anhöriga mm.
• Skapa en Facebook-sida på riksnivå.
• Bra anhörigstöd oavsett religion, eller inte.
• Ge anhöriga möjlighet till stödinsats även om den närstående inte vill ta emot insatser.
• Gott bemötande.
• Sprid information om anhörigkonsulenter och deras uppdrag.
• Ge anhörigkonsulenter större kunskap om psykisk ohälsa.
• Bättre information till anhöriga om vilka möjligheter som finns till kommunalt bistånd som anhörig.
• Lägerverksamhet för anhöriga.
• Möjlighet till egen terapi för anhöriga.
• Bättre information om intresseföreningar som vänder sig till anhöriga.

Som ni ser – många frågor, färre svar, än så länge. Vi ser fram emot att projektet arbetar vidare med sitt grundliga arbete. I rapporten finns även synpunkter från anhörigkonsulenter och psykologer.

Läs rapporten i sin helhet här

Nätverket Anhörigstöd i Göteborgs stad bjöd in till Anhörigdag på Stadsbiblioteket. Det är nu 10 år sedan den nationella anhörigdagen inrättades och en hel del har hänt, men det återstår fortfarande mycket att göra.

I en fullsatt hörsal inledningstalade Anna Sibinska (Mp), ordförande i SDF Centrum, bl a om att det nu är dags att revidera Riktlinjerna för anhörigstöd i Göteborg. Man räknar med att de nya riktlinjerna kommer i bruk januari 2016.

Anett Karlsson, Anhörigas riksförbund, talade om de anhörigas pressade situation och den begränsade möjligheten att kunna göra något eget, vilket är så vanligt förekommande. Hon nämnde riksförbundets Anhöriglinje dit man kan ringa för att få tala med någon om sin situation och om hur de lokala föreningarnas fokus framför allt ligger på att påverka kommunernas verksamheter, medan riksförbundet arbetar med att väcka opinion i större, mer generella frågor. Anett beräknade att det i Göteborg bör finnas ca 70 000 anhöriga, varav 42 000 är i arbetsför ålder.

Kvällens huvudattraktion var dock Katerina Janouch, författare till boken Anhörig, som beskriver ett mångårigt äktenskap med en missbrukande man och sitt eget medberoende. Katerina ser medberoende som en sjukdom som borde finnas med i FN:s lista över funktionsnedsättningar. Nu är det inte så utan de anhöriga får hantera sitt medberoende bäst de kan även efter att en missbrukande närstående fått hjälp och kunnat ta ut ur elände och misär.

Själv såg hon sig som en duktig flicka från en familj som snarare missbrukade arbete än alkohol och som kanske hade den riskabla kombinationen att fascineras av spännande män som hon skulle kunna räta upp när bruket av alkohol övergick i missbruk.

Katerina menar att egentligen är missbrukare inte alls särskilt spännande, snarare är de precis lika varandra i sitt behov av att skylla allt på andra, inte ta ansvar för sitt liv och tycka synd om sig själva. Medberoendet innebär att man bedrar sig själv – ibland så till den grad att man borde få en Oscar – att man ljuger för sig själv, gentemot omgivningen och – allra värst – mot sina barn.

Självbedrägeriet innebär också att man har ett starkt kontrollbehov, det som sedan gör det så svårt att släppa, för man tror inte någon annan kan ta över, framför allt inte den närstående själv.

Katerina var verkligen uppriktig och fångade oss med sin – trots allt – humoristiska berättelse. Hon menar att man måste kunna skämta och se det absurda i vad som händer, annars orkar man inte komma vidare.

Som avslutning  sjöng Elin Ljungqvist, anhörigkonsulent i Frölunda, vackra visor innan vi gick ut i oktoberkvällens mörker.

Katerina Janouch, Lena Hultén,
Bibi Lang