Hur ger man hopp?

I dagens nummer av Svenska Dagbladet skriver själasörjaren  och prästen Lars Björklund om sin långa erfarenhet om hur svårt det är att ge tröst.

”Jag har sett människor förlora allt, för att sedan resa sig och börja leva igen. Jag har också mött några som inte har orkat.”

”Man vill förmedla hopp, men när man möter det riktigt svåra, fungerar det inte. Vi måste vänta tills hoppet kan födas och under tiden göra vad vi kan, ge förutsättningar för hopp.”

Att ge hopp – läs här

 

För att rädda liv räcker det inte med prat!

Emmy Raspers krönika i gårdagens GP. Så tankeväckande på temat ”Mycket prat och lite verkstad!”

”Vi pratar mer om psykisk ohälsa idag än för några år sedan. Men det räcker inte. Det räcker faktiskt inte. I dag är det säsongsavslutning för min podd Psyket, där jag pratar om psykisk ohälsa. Avsnittet handlar om Gustav, han är 25 år och för två och ett halvt år tog hans mamma livet av sig. Han berättar om vikten av att bryta tabun, att prata om suicid men också om att vi behöver en vård som har resurser att rädda liv.

Det sammanfattar ungefär vad jag har kommit fram till de senaste åren – för att rädda liv räcker det inte med prat.

Vi är många fler nu, än för bara några år sedan, som pratar om psykisk ohälsa och som pratar om att psykisk ohälsa inte är något som går att bota genom att ”skärpa sig. Utan att det precis som vid fysiska sjukdomar behövs läkare, åtgärder och mediciner. Det är bra. Jag är så tacksam för det. För några veckor sedan var jag på en premiärvisning av en kampanjfilm som handlar om suicidprevention. Vi, de inbjudna gästerna stod i fina salonger, drack alkoholfritt bubbel och åt snittar. Kanske var det något i det upplägget som skavde för mig. Men det var egentligen när en politiker ansvarig för psykiatrifrågor i Västra Götalandsregionen gick upp på scenen och berättade om sitt stöd till projektet som jag blev irriterad på riktigt.

Jag inser att jag kanske borde vara glad för att en politiker vill få fler att prata om psykisk ohälsa, men jag blir arg. Kanske för att uppmaningen om att våga prata om suicid är ett första steg, och att jag väntar på nästa steg. Vart ska alla som lär sig att prata om psykisk ohälsa och de som inser att de har problem ta vägen? Finns det vård att få? Hur fungerar den vården? För samtidigt som politiker säger att de är stolta över en kampanjfilm som syftar till att börja prata om självmord berättar journalisten Josephine Freje i Expressen om en akutpsykiatri i Göteborg som inte fungerar. Om patienter som dör inne på psykakuten, om patienter som mår sämre istället för bättre och om personal som inte längre vill jobba på avdelningarna.

Och samtidigt som politiker satsar pengar på kampanjfilmer går den före detta psykiatrisamordnaren Anders Printz ut i media och kritiserar hur hela psykiatrin är uppbyggd. Han vill att hela organisationen görs om. Det är häpnadsväckande. Har vi så dålig vård för människor med psykiska problem? Tyvärr verkar svaret vara: ja. Jag tycker att det är bra att vi pratar om psykisk ohälsa. Låt oss fortsätta med det. Men jag förväntar mig mer av politiker och beslutsfattare. Ni måste ha kommit längre. Det måste finnas någonstans för människor som söker hjälp att faktiskt få hjälp. Det måste finnas psykologer, psykiatriker och specialistsjuksköterskor och skötare som vill och orkar gå till sina jobb. Det måste finnas vård för människor med psykisk ohälsa som verkligen fungerar. Det vill jag att vi pratar om.”