Anhörigfällan: SvD/Sifo: Majoritet vill ha pengar för vård av anhörig

Två av tre vill att vuxna barn ska kompenseras ekonomiskt när de går in och tar hand om sina gamla och sjuka föräldrar. Stödet är starkast bland kvinnor i åldrarna 30-64 år och bland MP-väljare. Bland unga män och M-väljare är intresset lägst, visar en SvD/Sifo-undersökning.

Foto: Jessica Gow/TT

SvD har i serien ”Anhörigfällan” berättat om den allt hårdare pressen på anhöriga att ta hand om sina närstående. Den har ökat i takt med att antalet sjukhussängar halverats på 30 år och att uppåt 30 000 platser i särskilda boenden lagts ner sedan äldreomsorgens glansdagar på 1980-talet. Samtidigt brottas hemtjänsten med stora problem.

Anhörigas insatser har värderats till 181 miljarder kronor om året. Sammanlagt 1,3 miljoner svenskar vårdar eller stödjer en närstående och av dem är drygt 900 000 yrkesverksamma.

Men forskning visar också att fler mår dåligt och blir sjukskrivna. Det handlar om 140 000 yrkesverksamma mellan 45 och 66 år som går ner i tid, slutar jobba eller pensionerar sig tidigare än planerat för att sköta om en närstående.

Fem procent av kvinnorna och två procent av männen är i genomsnitt sjukskrivna mer än två veckor på grund av sitt omsorgsansvar.

Ibland poppar det upp förslag om att anhöriga ska kunna “vaffa” eller “vanna”, vårda en förälder eller närstående och få ersättning på samma sätt som när man vabbar, vård av sjukt barn inom ramen för föräldraförsäkringen.

Förslaget har aldrig riktigt slagit rot, men enligt den mätning som SvD bett Sifo göra finns ett brett stöd för att diskutera frågan.

Frågan som ställs är om det bör införas en skattefinansierad försäkring för vård av sjuk förälder liknande den ersättning man får för förlorad arbetsinkomst i samband med vård av sjukt barn.

66 procent anser det medan 21 procent säger nej, visar Sifo undersökningen.

Bland kvinnor mellan 30 och 64 år ligger stödet på hela 80 procent och enligt forskningen är det också i den gruppen som de allra flesta anhörigvårdare finns. Av de yrkesverksamma anhöriga är 90 000 kvinnor mot 50 000 män.

Partipolitiskt är stödet bland riksdagspartiernas sympatisörer starkast hos Miljöpartiet med 73 procent, men allra starkast är det hos FI med 78 procent.

Kristdemokraterna, Centern, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ligger alla mellan 68 och 70 procent medan Liberalerna har 60 procent och Moderaterna lägst med 53 procent, enligt Sifomätningen.

– Skönt att så många ser det här behovet och att det inom alla partier faktiskt finns en majoritet för att stötta gruppen anhöriga ekonomiskt, säger Ann-Marie Högberg, ordförande i Anhörigas riksförbund.

– Om man ska ställa upp som anhörig avgörs inte om man får ersättning, lika lite som man skaffar barn för att få barnbidrag. Men det är en viktig signal från samhället att man ser anhörigas insatser som för många innebär att man pressar sig hårt och slår mot ekonomin. Modellen med en ersättning för förlorad arbetsinkomst vid vård av sjukt barn är bra, men man ska nog börja ganska modest med en ersättning för kanske max 30 dagar om året, säger Ann-Marie Högberg.

Redan nu finns en ersättningsform som heter närståendepenning för den som tar ledigt från jobbet och vårdar en svårt sjuk närstående. Men i princip är det begränsat till vård i livets slutskede i max 100 dagar.

– Det är bra, men ett speciellt stöd. Det finns också hemvårdsbidrag eller anhöriganställning men det fasas ut allt mer av kommunerna, påpekar Ann-Marie Högberg.

Petra Ulmanen, forskare vid socialhögskolan i Stockholm, är inte förvånad över resultatet i Sifo-mätningen.

– Alla i medelåldern hamnar ju i detta och vet vad det betyder, och att det mest är kvinnor som tar på sig ansvaret. Det verkar vara en ideologiskt övergripande fråga men det finns också en fara om det blir för många ersättningsdagar. Dels kan det bli en kvinnofälla, dels kan kommunerna få för sig att man inte behöver förstärka äldreomsorgen om anhöriga uppmuntras ekonomiskt att ta hand om sina sjuka gamla föräldrar, säger hon.

Anhörigfällan: Vårdar demenssjuk fru: ”Håller på att stryka med”

85-årige Alf Holmberg vårdar sin demenssjuka fru i hemmet – och känner sig mentalt utsliten. Nu ska Ulla få flytta in på ett boende, men kostnaden är något de oroar sig över.

– Frågan är om våra pengar kommer att räcka. Den ovissheten känns obehaglig, säger han.

”Vissa dagar kommer jag ut i högst 45 minuter. Ibland kommer jag inte ut alls” säger Alf Holmberg.
”Vissa dagar kommer jag ut i högst 45 minuter. Ibland kommer jag inte ut alls” säger Alf Holmberg. Foto: Tomas Oneborg

SvD har i serien ”Anhörigfällan” berättat om pressen på anhöriga att ta hand om sina närstående. Den har ökat på grund av för få vårdplatser och brist på hemtjänst.

85-årige Alf Holmberg vårdar sin 81-åriga fru Ulla som har Parkinsons och Alzheimers.

Alf och alla andra anhörigvårdares insatser sparar samhället 181 miljarder kronor om året. Men till ett högt personligt pris.

Ulla och Alfs dotter, som är med när SvD träffar paret i deras hem i Täby, bekräftar bilden.

Enligt Demensförbundet är det många som upplever att det är extra besvärligt att som anhörig ta hand om en dement person. Det är något som Alf känner igen sig i. Han vågar exempelvis inte lämna Ulla ensam.

– Förutom att minnet är svagt så har hon vanföreställningar. Ibland tror hon att det finns folk under bordet eller att någon har tagit hennes saker. Hon behöver hjälp med att gå på toaletten, duscha och äta. Vissa dagar kommer jag ut i högst 45 minuter. Ibland kommer jag inte ut alls.

”Alla politiker ger en massa löften. Men det händer ingenting” säger Alf Holmberg.
”Alla politiker ger en massa löften. Men det händer ingenting” säger Alf Holmberg. Foto: Tomas Oneborg

Samtidigt står han helhjärtat bakom beslutet att ha Ulla boende hemma. Men det finns en gräns för vad en person mäktar med, berättar Alf.

– Efter vår lunch brukar vi ha en vilostund. Nyligen vaknade jag av att det luktade bränt i lägenheten. Ulla hade slagit på spisen. Då tog min vårdvilja slut. Nu är det boende som gäller.

Men att ordna en plats på ett boende har varit krångligt. Dottern Yvonne har sedan i mars ägnat mycket tid till detta.

– Jag kan inte säga något ont om kommunen. Jag har fått hjälp. Men de kringgår frågor och man får söka sig till information på egen hand. Kommunen har också in i det längsta försökt få oss att inte söka boende. Så har det känts. För kommunen spar på oss och de många andra anhörigvårdarna.

Alf Holmberg vårdar frun Ulla i hemmet i Täby.
Alf Holmberg vårdar frun Ulla i hemmet i Täby. Foto: Tomas Oneborg

Ett ytterligare orosmoment för Alf är att vårdplatsen kommer att sluka en stor del av parets pension. I runda slängar kommer den totala kostnaden landa på 11 000 kronor.

– Alla Ullas pengar kommer att gå åt. Jag har lite mer i pension än hon. Men frågan är om det kommer räcka eller inte. Det vet jag inte än. Den ovissheten känns ganska obehaglig, säger Alf.

Äldreminister Åsa Regnér och finansminister Magdalena Andersson har utlovat mer resurser till kommunerna för att förbättra stödet till alla anhöriga som gör stora insatser.

Dessutom ska 300 nya äldreboenden byggas så att alla äldre som vill flytta hemifrån också kan göra det. Detta är något Alf välkomnar – samtidigt är han skeptisk.

– Alla politiker ger en massa löften. Men det händer ingenting.

 Finansminister Magdalena Andersson (S) har lovat att 300 nya äldreboenden ska byggas så att alla äldre som vill flytta hemifrån kan göra det.
Finansminister Magdalena Andersson (S) har lovat att 300 nya äldreboenden ska byggas så att alla äldre som vill flytta hemifrån kan göra det. Foto: Tomas Oneborg

Anhörigfällan: ”Äldre vill inte att barnen blir vårdbiträden”

När man inte längre klarar sig själv vill en majoritet av äldre över 75 år få hjälp från kommun och landsting, inte från barnen.

– Man vill prata om viktiga saker med sina barn, inte bli tvättad i stjärten av dem, säger Marta Szebehely, professor i socialt arbete.

Foto: Hasse Holmberg / TT

När de äldre själva tillfrågas om hur de vill ha det när de inte längre klarar sig på egen hand är beskedet tydligt. När man behöver långvarig omvårdnad vill personer över 75 år antingen komma till ett äldreboende eller få hjälp i hemmet. Över hälften av de tillfrågade uppgav det i den senaste stora studien som gjordes av Socialstyrelsen 2005.

I andra hand vill man att partnern, om det finns någon, ska stå för den nödvändiga hjälpen. Bara omkring 10 procent ansåg att barnen eller en släkting utanför hushållet ska behöva ställa upp.

– Senare norska studier visar samma förhållanden att många barn vill hjälpa till med ganska mycket men att den åldrande föräldern vill ha mindre och mindre hjälp av barnen. Det är okej att få hjälp med deklarationen och en del ärenden, men inte att barnen tvättar och städar. Man vill inte belasta barnen på det sättet och skapa ett beroende. Med dem vill man prata och hålla handen, berättar Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet.

 Petra Ulmanen, forskare vid Socialhögskolan i Stockholm, tror inte att de äldres önskningar förändrats särskilt mycket efter Socialstyrelsens rapport.

– Vi har gjort flera senare kvalitativa studier där vi fått kött på benen för att tolka svaren från den allra äldsta gruppen. De vill inte vara beroende, de vill klara sig själva så länge det bara går och ha sin värdighet kvar. Måste man bli beroende av hjälp vill man hellre ha det från kommunen än från barnen, säger hon och tillägger:

– Man vill ha en annan typ av relation med sina barn, man vill inte bli beroende som barnen en gång var av dem. Man vill ha kvar en typ av förälder–barn-relation där man umgås och där barnen inte blir vårdbiträden.

De norska studierna visar också att de äldres motstånd till att ta emot stöd från barnen ökar ju närmare kroppen som hjälpen handlar om. Inköp och matlagning går an men inte när det gäller den personliga hygienen. Det uppfattas som generande och pinsamt.

Men i verkligheten är vården och omsorg inte anpassad till äldres önskemål. I praktiken ser det helt annorlunda ut där många anhöriga barn står för mycket av hjälpen till de skröpliga och sjuka föräldrarna.

Hur mår man när det inte blir som man önskar?

– Vi har inte forskat på det, men rimligen mår en del dåligt av det eftersom man egentligen vill ha det på ett annat sätt men man måste vänja sig. Tvång och beroenden är aldrig bra för relationer mellan generationerna. Det är en glidande skala men det bör vara så frivilligt som möjligt för att det ska kännas bra för båda parter, säger Petra Ulmanen.

I Sverige finns i grunden en positiv bild av den offentliga äldreomsorgen, att den ska finnas där och hålla bra kvalitet.

– När hemtjänsten inte fungerar kan en del äldre känna sig svikna. De har betalat skatt i alla år men tappar tilltron när man inte får en bra hemtjänst eller hemsjukvård. Rimligtvis är det ingen bra situation om de äldre vill ha hemtjänst men måste be barnen ställa upp i stället, säger Marta Szebehely.

Anhörigfällan: S storsatsar på äldrevård: ”300 nya boenden”

Kommunerna ska få mer resurser för att förbättra stödet till alla anhöriga som gör fantastiska insatser. Dessutom ska 300 nya äldreboenden byggas så att alla äldre som vill flytta hemifrån också kan göra det.

Det säger finansminister Magdalena Andersson (S) till SvD.

Foto: Vilhelm Stokstad/TT

Magdalena Andersson känner mer än väl igen sig i berättelserna från SvD:s serie Anhörigfällan. Hon har egen erfarenhet av den vardag som många anhöriga lever i när de tar hand om någon närstående som är sjuk. Ibland handlar det om årslånga insatser för att hjälpa sina sjukliga föräldrar.

– Ni pekar på en stor utmaning som finns för många människor och i takt med att andelen äldre blir större är det här ett ökande problem som vi måste ta tag i. Det gäller inte minst gruppen av personer med demenssjukdomar som behöver mycket tillsyn.

– Under nästa mandatperiod kommer det vara ett av de allra största projekten, kanske det allra största, att säkerställa att äldrevården fungerar också när vi blir fler äldre. Det handlar om att bygga fler äldreboenden och anställa personal till både dessa boenden och hemtjänsten. För att avlasta alla anhöriga, säger hon.

I Almedalen i somras presenterade hon också vallöftet inför nästa mandatperiod där minst 20 miljarder ska ges till kommuner och landsting för att hålla uppe kvaliteten i välfärden. Även i höstbudgeten som regeringen ska diskutera på Harpsund i slutet av nästa vecka väntas äldrefrågorna stå i centrum.

– Vi får fler barn och vi får fler äldre och då måste vi förstärka med fler förskolor och skolor och olika typer av boenden för äldre. Vi behöver anställa ny hemtjänstpersonal, fler sjuksköterskor och fler förskollärare och lärare. Här finns vår största arbetsuppgift framöver och då måste statsbidragen till kommunerna öka med minst 20 miljarder. Annars riskerar vi att hamna i en situation där kommunerna tvingas höja kommunalskatten.

Men hur långt räcker 20 miljarder egentligen?

– Det räcker för att upprätthålla samma kvalitet som idag. Men jag vill gärna se en kvalitetshöjning men då behövs mer än så och jag hoppas att vi kan komma med ytterligare resurser. Vi ser ju att överskotten växer till i statsfinanserna så jag hoppas att vi kan stärka kvaliteten, säger Magdalena Andersson utan att vilja binda sig vid några löften.

Regeringen uppskattar att det behövs omkring 300 nya äldreboenden runt om i landet för att korta de långa väntetiderna. I flera kommuner handlar det om över ett år och det är rejält över gränsen på tre månader efter biståndsbeslut.

Men finansministern vill också se andra typer av boenden.

– Vi vill skapa en ny boendeform där man får viss hjälp och service och gemenskap, men där det inte finns riktigt samma höga tillsyn som på de vanliga äldreboendena. Många äldre skulle säkert känna sig mera trygga i en sådan boendeform än att bo kvar hemma och ett förslag om detta är ute på remiss just nu, säger hon och fortsätter:

– Äldres vilja måste vi ta hand om så att de kan bo kvar hemma när det är möjligt, men också komma till ett boende om de behöver det. Samtidigt är stödet till de anhöriga oerhört viktigt och för att klara det behöver kommunerna mer resurser, säger Magdalena Andersson.

Foto: Emma-Sofia Olsson

I Almedalen gick Ebba Busch Thor (KD) till hård attack mot regeringen för de långa väntetiderna till äldreboende.

 

 

Anhörigfällan – Äldrevården avskräcker – Sverige ses som ”kallt land”

I många länder ställs tuffa krav på anhöriga vuxna barn att ta hand om sina gamla och sjuka föräldrar. Sverige kan här ibland uppfattas som ett ”kallt land” där man inte tar hand om de sina.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Japan: Relativt många platser för äldre

En äldre kvinna i Tokyo.
En äldre kvinna i Tokyo. Foto: Eugene Hoshiko/AP

Föräldrar bor hos ett av sina barn, oftast i sonens familj. Före långvårdsförsäkringen som kom år 2000 var andelen ännu högre, men nu har Japan förhållandevis många institutionsplatser för att vara ett asiatiskt land.

Fortfarande är det många unga kvinnor som inte vill gifta sig eftersom risken då är stor att de blir vårdare till mannens föräldrar.

Sydkorea införda en liknande allmän långvårdsförsäkring 2008.

Polen: Ser Sverige som ett ”kallt land”

Par på en bänk på Rådhustorget i Wroclaw.
Par på en bänk på Rådhustorget i Wroclaw. Foto: Leif R Jansson/TT

Det katolska Polen är tydligast med att anhöriga barn ska ta hand om sina skröpliga och sjuka föräldrar. Nio av tio anser att föräldern antingen ska bo hos något av de vuxna barnen eller att de ska bo kvar hemma enbart med hjälp av insatser från barnen.

Bara en av tio anser att staten eller kommunen ska ansvara för de äldres omsorg och vård. Den svenska offentliga äldrevården uppfattas som avskräckande och ett uttryck för ett ”kallt land” där man inte tar hand om de sina.

Portugal: Vuxna barns skyldighet i lagboken

En grupp äldre i en vallokal i Lissabon.
En grupp äldre i en vallokal i Lissabon. Foto: Jasper Juinen/TT

I flera sydeuropeiska länder, däribland i den portugisiska grundlagen, är det inskrivet i lagtexten att vuxna barn är skyldiga att sörja för sina föräldrar. Det gäller både ekonomiskt och med personlig omvårdnad.

USA: Individen tar stor del av kostnaden

Foto: Al Behrman/AP

I USA finns vårdformer för de äldre med vård i hemmet, på servicehus och sjukhem och på långvårdsavdelningar. Samtidigt står individen för en stor del av den faktiska kostnaden då vården bara delvis är federalt och statligt finansierad. De offentligt finansierade vårdprogrammen är Medicare och Medicaid.

För den som inte har några tillgångar eller tvingats göra sig av med dem för att betala vård finns Medicaid. Utan en äldrevårdsförsäkring är trycket stort på anhöriga att ställa upp.

Anhörigfällan – Ministern: Ska vara frivilligt för anhöriga att hjälpa

Allt fler svenskar tvingas vårda en närstående – på grund av för få vårdplatser och brist på hemtjänst. Många drabbas av psykisk ohälsa. Äldreminister Åsa Regnér är ”fullt medveten” om situationen.

– Jag vill vända den här utvecklingen, säger hon.

Äldreministern Åsa Regnér reagerar kraftigt på SvD:s artiklar om anhörigvården. Milica Milanovic vårdar sin sambo Milan Zoric som fick en stroke för sex år sedan.
Äldreministern Åsa Regnér reagerar kraftigt på SvD:s artiklar om anhörigvården. Milica Milanovic vårdar sin sambo Milan Zoric som fick en stroke för sex år sedan. Foto: TT/Adam Wrafter

Äldreministern Åsa Regnér reagerar kraftigt på SvD:s artiklar om anhörigvården. Hon säger att hon har ”väldig stor respekt” för de 1,3 miljoner anhörigvårdare i Sverige som ger hjälp, stöd och vård till en närstående.

– Jag vet att det väldigt ofta är svårt att få livet och vardagen att gå ihop, säger hon.

Antalet anhörigvårdare har ökat i takt med att äldreomsorgen minskat; vårdplatser har minskat med en fjärdel sedan slutet av 1990-talet, och hemtjänsten har inte byggts ut för att täcka behoven.

De anhörigvårdare som SvD träffat tycker det känns bra att ge vård, hjälp och stöd. Samtidigt drabbas många av ohälsa, både fysisk och psykisk, visar forskning vid Stockholms universitet.

– Jag är mycket isolerad, säger Milica Milanovics, som tar vårdar sin sambo som fick stroke för sex år sedan.

– Ibland kraschar jag. Jag kan inte gå ut och lämna Milan ensam. Vi kan inte åka på semester, vi kan inte göra nånting.
Milan Zoric och Milica Milanovic.
Milan Zoric och Milica Milanovic. Foto: Adam Wrafter

Åsa Regnér tycker att insatserna från anhöriga ska vara ”frivilliga”.

– Den samhällsmodell som jag vill utveckla och se är att människor som är anställda av äldreomsorgen och i sjukvården faktisk vårdar och ger omsorg till personer som behöver det. Anhöriga ska vara ett komplement och de har rätt till sitt eget liv.

Vad kan regeringen göra?

– Vi kan göra en hel del. Regeringen är fullt medvetna om situationen. Jag vill vända den här utvecklingen. Det är därför vi har avsatt två miljarder till personal i äldreomsorgen och investeringsmedel för att bygga äldreboenden.

Kommer pengarna att räcka att vända utvecklingen?

– Finansministern har sagt att vi avser att satsa 20 miljarder ytterligare under nästa mandatperiod på detta. Äldreomsorg och äldreboende är områden där det kommer att finnas stora behov. Så, det gäller att jobba med utbyggnad men också kvalitet. Man kan inte bara välja en.

Anhörigfällan – Ny lag ska få bort de äldre från sjukhusen

Anhöriga riskerar att få ta smällen av en ny lag som ska få ut färdigbehandlade patienter från akutsjukhusen. Syftet är att sätta press på kommunerna, men risken är att de anhöriga drabbas.

– Som anhörig ökar pressen när man får hem någon som fortfarande är ordentligt sjuk, säger professor Mats Thorslund, expert på äldrefrågor.

Anhöriga riskerar få ta smällen av den nya lagen.
Anhöriga riskerar få ta smällen av den nya lagen. Foto: Nina Varumo

Ett gammalt problem i sjukvården och äldreomsorgen är den stora grupp äldre med stora omvårdnadsbehov och medicinska problem som behöver läggas in på sjukhus. När de är färdigbehandlade måste kommunerna se till att det finns en fungerande hemtjänst för dem i hemmet eller att de får plats på ett särskilt boende. Det kan ta sin tid samtidigt som vårdplatser på sjukhusen inte kan användas av dem som behöver läggas in.

Kommuner och landsting har tvistat om dessa medicinskt färdigbehandlade i många decennier. 1992 kom Ädelreformen som innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg för äldre.

Samtidigt kom kravet att kommunerna skulle ta hand om alla utskrivningsklara inom högst fem dagar. Lyckades man inte, tvingades kommunen betala för varje dygn extra som den färdigbehandlade låg kvar på sjukhuset.

Det gäller än i dag och resultatet är att ungefär fem procent – mer än 100 av sjukhusens vårdplatser – är upptagna av patienter som inte borde vara där. Men för att öka trycket på kommunerna att rigga upp den hemtjänst som behövs eller få fram en plats i särskilt äldreboende skärps betalningsansvaret från 2018. I den nya lagen gäller tre kalenderdagar efter att behandlande läkare meddelat att patienten är utskrivningsklar. Efter tre dagar får kommunen betala den faktiska kostnaden för en vårdplats till sjukhuset. Det handlar om 7 000–10 000 kronor om dygnet.

– Det är utmärkt eftersom kommunerna måste skärpa sig ytterligare. De kommer säkert göra allt för att slippa betala extra böter, men om man ser det ur den anhöriges perspektiv kan det vara oroande. Här finns en risk att den anhörige får hem en person som knappast är botad men klassas som färdigbehandlad på akutsjukhuset och som fortfarande kan vara ordentligt sjuk, säger Mats Thorslund, KI-professor i socialgerontologi och äldrevårdsexpert sedan 1980-talet.

Göran Stiernstedt
Göran Stiernstedt Foto: Janerik Henriksson/TT

Han menar att kommunerna redan i dag har svårt att ta hand om skröpliga personer som skrivs ut.

– Ska det gå ännu snabbare samtidigt som den äldre blivit lite sämre än tidigare kan det bli ännu hårdare press på anhöriga. Det skulle oroa mig som anhörig, säger han.

Göran Stiernstedt, tidigare nationell samordnare för ett effektivare resursutnyttjande i hälso- och sjukvården, föreslog 2016 att lagen skulle vässas så att patienter inte blir liggande i onödan på sjukhusen utan skrivs ut snabbare.

– Sjukhus är inget bra ställa att ligga på, faktiskt det sämsta man kan vara på, alldeles särskilt om man ligger där i onödan. Inget ställe sprider så många resistenta bakterier som ett sjukhus och där är man dessutom dålig på rehabilitering.

När patienten ska ut från sjukhusen finns egentligen bara tre alternativ:

• Åka tillbaka till det särskilda boende man kom från.

• Tillfällig placering på korttidsboende i väntan på att få komma hem eller in på ett särskilt boende. Korttidsboende finns i alla kommuner, men i varierande omfattning.

• Återvända hem, vilket är det allra vanligaste.

– Vi vill ju att kommunerna ska bli mer snabbfotade och sätta in mer resurser. Helst ska ju äldre inte in på akutsjukhus överhuvudtaget, man ska åtgärda det enkla medicinska problemet hemma när det går och ge mer omvårdnad.

Kommer inte det påverka anhöriga som redan i dag står för merparten av insatserna när de äldre blir sjukare och behöver mer tillsyn?

– Om det blir så sköter kommunen inte sin uppgift. Det står också i den nya lagen att man redan inom 24 timmar efter inskrivning på sjukhuset ska anmäla till kommunen att man måste börja planera för att patienten ska skrivas ut. Som det är nu behöver man inte tänka på den saken förrän man bestämt om utskrivning.

Men kommer den anhörige partnern eller det vuxna barnet vara med i den tidiga planeringen?

– Så är det tänkt. Det är all vårds skyldighet att samråda med de anhöriga, det sägs uttryckligen i lagen. Men om det fungerar eller inte vet jag ju inte, säger Göran Stiernstedt.

Anhörigfällan – Forskare: Låt anhöriga kunna ”vaffa” eller ”vanna”

När trycket ökar på vuxna barn att ta hand om sina gamla och sjuka föräldrar tvingas allt fler gå ner i arbetstid eller helt sluta jobba. Tiotusentals anhöriga blir själva sjukskriva för att pressen på dem är för hård.

Petra Ulmanen är forskare på socialhögskolan och vet allt om hur anhöriga har det.
Petra Ulmanen är forskare på socialhögskolan och vet allt om hur anhöriga har det. Foto: Adam Wrafter

Pressen har länge varit hård på gruppen medelålders anhöriga som tar hand om sina gamla föräldrar. När nu antalet platser i särskilda boenden dras ner samtidigt som hemtjänsten och hemsjukvården inte räcker till ökar trycket ytterligare.

Forskning vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet visar att fler mår dåligt eller blir sjukskrivna. Det handlar om 140 000 yrkesverksamma personer mellan 45 och 66 år som går ner i tid, slutar jobba eller pensionerar sig tidigare än tänkt för att sköta om en närstående. Könsskillnaden är tydlig – ungefär 90 000 är kvinnor, mot 50 000 män.

Drygt 5 procent av kvinnorna och runt 2 procent av männen har själva varit sjukskrivna mer än två veckor till följd av sitt omsorgsansvar.

För många i medelåldern blir anhörigvården nästan ett halvtidsjobb, säger Petra Ullmanen.
För många i medelåldern blir anhörigvården nästan ett halvtidsjobb, säger Petra Ullmanen. Foto: Adam Wrafter

– Vi vet att var fjärde person i medelåldern hjälper sina gamla föräldrar, alltifrån några timmar i månaden till nästan ett halvtidsjobb. Det ökar risken att man mår dåligt och bränner ut sig, säger forskaren Petra Ulmanen.

När först en förälder blir sjuk tar partnern ofta huvudansvaret, det vuxna barnet tar inte över helt förrän det bara finns en förälder kvar. Det börjar ofta med att handla, städa och hjälpa till med ekonomin. När den äldre behöver vård får den anhörige ta ansvar för att insatser från olika aktörer fungerar. Först påverkas välbefinnandet, sedan blir det psykiskt påfrestande.

Forskning visar att många lagar mat, delar ut mediciner och sköter rena vårdinsatser i hemmet. Den anhörige blir ofta också den äldres försvarsadvokat, minst inom vården.

För många kommer den här perioden ofta när man själv är mitt i livet och har fullt upp med jobb och egna barn.

– Först påverkas välbefinnandet, sedan blir det psykiskt påfrestande och man hinner inte träffa vänner eller hålla igång sina fritidsintressen. Sedan börjar det gå ut över arbetet, man har svårt att fokusera på jobbet, arbetstider och man måste säga nej till karriärer och resor i jobbet, säger Petra Ulmanen och fortsätter:

Det är ännu dyrare om den anhörige blir sjukskriven.

– Samtidigt blir man en spindel i nätet. Plötsligt ska den anhörige sköta all samordning, samtidigt som den äldres vårdbehov ökar. Det som händer när vi avinstitutionaliserar äldrevården är ju att vårdhemmet flyttar in i hemmet.

Petra Ulmanen menar att det är en utveckling som går emot många äldres önskemål.

– Det kan bli en fälla för den anhörige och ett fängelse för den närstående.

Ann-Marie Högberg, ordförande i Anhörigas riksförbund, pekar också på det svåra att kombinera jobb med att vara anhörig.

– Man har ingen rättighet att luta sig mot, det är den enskilda arbetsgivaren som bestämmer. Men det borde vara lika självklart för en modern arbetsgivare att förstå att medarbetare med anhörigansvar är i samma läge som dem som ska hämta på dagis.

Hon tror ändå att lagstiftning krävs och vill även att man utreder någon form av ersättning för vård av närstående och att man då sneglar på reglerna för att vabba, vårdar sjukt barn.

– Det kostar, men det är ännu dyrare om den anhörige blir sjukskriven och kommunen måste fixa hemtjänst eller särskilt boende, säger hon.

Petra Ulmanen har tidigare föreslagit att anhöriga ska kunna ”vaffa” eller ”vanna” – vårda en förälder eller närstående.

– Man kan inte jämföra rakt av med föräldraförsäkringen men man kan tänka sig en kort ledighet med ersättning några dagar per år för att för att följa med till doktorn, ringa samtal och hålla i myndighetskontakter. Mer ska det nog inte vara, då kan politikerna få för sig att strunta helt i att bygga ut äldreomsorgen.Den bästa avlastningen för anhöriga är om de kan lita på att det fungerar.

Hon beskriver äldreomsorgen som en viktig social infrastruktur i samhället, precis som barnomsorgen.

För det krävs fler platser i olika boendeformer, menar hon, och en större kontinuitet i hemtjänst och hemsjukvård så att anhöriga och äldre vet vilka som kommer.

– De måste koordinera sina besök och vara möjliga att kontakta. Den bästa avlastningen för anhöriga är om de kan lita på att det fungerar, säger Petra Ulmanen.

Anhörigfällan – Vårdade sin mamma – blev själv utbränd

Monica Ahlstrand tog hand om sin mamma Märta som har demens – i 13 år. Det var helt självmant, men en tung börda som innebar att hon gick in i väggen.

– Jag tog mer och mer ansvar. Till slut blev jag sjuk, säger hon 

Märta Ahlstrand med dottern Monica.
Märta Ahlstrand med dottern Monica. Foto: Adam Wrafter

81-åriga Märta Ahlstrand tar emot SvD:s reporter och fotograf på ett demensboende i Göteborg, där hon bott sedan i vintras.

– Du får en la bjuda dem på kaffe eller något att äta, säger hon till sin dotter Monica som också är där, och fortsätter:

– Nämen, va tyst du blev.

 – Jag tänker på arvet. De får köpa sitt eget kaffe, skämtar Monica.

Det märks att de har en nära relation. I tretton år tog nämligen 52-åriga Monica hand om sin mamma – hon blev på många vis spindeln i nätet.

– Gränsen mellan mor och dotter suddades ut. Jag tog hand om det mesta. Jag duschade och handlade mat åt henne, såg till att hon tog sina mediciner och att räkningarna var betalda, säger hon.

Ju sjukare Märta Ahlstrand blev desto mer ansvar axlade dottern Monica.
Ju sjukare Märta Ahlstrand blev desto mer ansvar axlade dottern Monica. Foto: Adam Wrafter

Att vara så kallad anhörigvårdare har blivit vanligare i Sverige. Oftast är det någon familjemedlem, släkting eller vän som vårdar eller stödjer en närstående. Detta har skett i takt med att vårdplatser för äldre försvunnit och hemtjänsten inte byggts ut.

Baksidan är att många anhörigvårdare mår dåligt, tvingas gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig, enligt forskning vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.Jag orkade inte i längden, det slet väldigt mycket.

Detta är något Monica råkade ut för – att hjälpa Märta gick ut över arbetet redan från start.

– Jag har jobbat som frisör i alla år och driver eget. Så, när jag hjälpte mamma till ett läkarbesök som tog hela dagen kunde jag styra om och jobba på kvällen. Men jag orkade inte i längden, det slet väldigt mycket.

Monica Ahlstrand, 81, i sitt rum på ett demensboende i Göteborg.
Monica Ahlstrand, 81, i sitt rum på ett demensboende i Göteborg. Foto: Adam Wrafter

Enligt Demensförbundet är det extra svårt att som anhörig ta hand om en dement person. Särskilt krävande kan det vara när vuxna barn dras in i omvårdnaden och tillsynen.

Monica understryker att det var ett frivilligt val att ta hand om sin mamma. Samtidigt tycker hon det är fel att samhället ”la huvudansvaret” på henne.

– Jag tvingades in i rollen som vårdbiträde och fick göra det som hemtjänsten borde ha gjort. Hemtjänsten kunde till exempel ringa på kvällar och helger. En söndag ringde de och sa att mamma ätit tre medicinpåsar i stället för en. ”Det får du kolla upp”, sa de. Är det något jag borde ha koll på? Det är väl deras ansvar.

Märta Ahlstrand med dottern Monica.
Märta Ahlstrand med dottern Monica. Foto: Adam Wrafter
Under årens lopp försökte Monica också få ekonomisk hjälp – ett så kallat anhörigstöd – eftersom hon inte kunnat jobba så mycket. Men hon lyckades aldrig få någon ersättning.

– Jag frågade min mammas biståndshandläggare hur man gör ansökan, men hon sa åt mig att fråga mammas läkare, som i sin tur sa åt mig att googla det själv. Just då orkade jag inte ens titta på en dator. Jag mådde så dåligt.

Monica Ahlstrand arbetade som städerska i hela sitt liv.
Monica Ahlstrand arbetade som städerska i hela sitt liv. Foto: Adam Wrafter

Ju sjukare Märta blev desto mer ansvar axlade Monica – vilket innebar att hon till sist brände ut sig.

– Jag gick till en stresshanterare som sa så mig att att sluta gå och hjälpa min mamma så mycket. Hur kan man säga så? Det kommer jag göra den dag hon är död.

I vintras fick Märta plats på ett demensboende, men Monica är fortfarande sjukskriven på halvtid.

– Jag har blivit lite som min mamma i vissa avseenden. Jag kan inte koncentrera mig och glömmer saker. Jag har svårt för ljud och blir lätt stressad.

Anhörigfällan – Vårdar sin sambo hemma: ”Ibland kraschar jag”

Milica Milanovics sambo fick stroke för sex år sedan. Nu vårdar hon honom i hemmet – och får sex timmar för sig själv varje vecka.

– Jag är mycket isolerad. Jag kan inte gå ut och lämna Milan ensam, säger hon.

För sex år sedan fick 73-årige Milan Zoric en omfattande stroke. Han är förlamad på höger sida, har kort minne, kan inte prata, dricka eller äta själv. Dessutom har han epilepsi.

Hans sambo Milica Milanovic, 66, tar hand om honom dygnet runt.

– Jag är helt bunden till att ta hand om honom, säger hon.

Milica är inte ensam i Sverige om att ge hjälp, stöd och vård till en närstående – 1,3 miljoner svenskar befinner sig i samma situation.

Milica Milanovic och Milan Zoric i sitt hem i Nacka, utanför Stockholm.
Milica Milanovic och Milan Zoric i sitt hem i Nacka, utanför Stockholm. Foto: Adam Wrafter

Enligt Anhörigas riksförbund, en intresseorganisation som stöttar anhörigvårdare, har ökningen skett i takt med att äldreomsorgen minskat.

– Fler och fler blir äldre och befolkningsmängden har ökat. Men man har inte byggt ut antalet vårdplatser eller hemtjänsten i den utsträckning som behövs, säger förbundsordförande Ann-Marie Högberg.

Milica Milanovic får cirka sex timmars avlastning i hemmet varje vecka, men tiden rinner snabbt iväg, och hon hinner sällan göra något ordentlig.
Milica Milanovic får cirka sex timmars avlastning i hemmet varje vecka, men tiden rinner snabbt iväg, och hon hinner sällan göra något ordentlig. Foto: Adam Wrafter

En fjärdedel av landets vårdplatser har försvunnit sedan 1990-talet.

– Och även om hemtjänsten har byggts ut så har det inte alls varit i den omfattning som vårdplatserna försvunnit. Det här glappet fylls av anhöriga.

I dag ägnar sig var fjärde person som är 65 år eller äldre åt anhörigvård, enligt Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA). Närmare hälften av dem hjälper, stödjer och vårdar sin partner.

Och samhället sparar hela 181 miljarder kronor varje år. Summan motsvarar lite mer än fyra försvarsbudgetar.

Undersökningar visar att de flesta anhöriga tycker det känns bra att ge vård, hjälp och stöd. Samtidigt drabbas många av ohälsa, både fysisk och psykisk – vilket är något som flera personer som SvD träffat också vittnar om.

– Visst finns det de som har det värre, men ibland kraschar jag. Jag har fått mycket hjälp av kommunen, och är beroende av allt och alla. Jag kan inte gå ut och lämna Milan ensam. Vi kan inte åka på semester, vi kan inte göra nånting. Jag är mycket isolerad.

En foto på Milica Milanovic och Milan Zoric.
En foto på Milica Milanovic och Milan Zoric. Foto: Adam Wrafter

Hemtjänsten sköter Milans hygien fem gånger om dagen – en halvtimme åt gången. Först vid 24-tiden kan Milica gå och lägga sig.

– Kanske en gång om året somnar jag före Milan. Och om natten sover jag inte mer än tre–fyra timmar. Jag är så orolig. Tänk om han dör, eller om jag dör, vem ska ta hand om honom då? Tänk om hemtjänstpersonalen inte kommer på morgonen?

– Jag tror alla vi anhörigvårdare känner igen oss i den känslan. Vi är livrädda.

24 timmar per månad – eller ungefär sex timmar varje vecka – får Milica ”avlösning i hemmet”. Normalt beviljas endast tre timmar i Nacka kommun, där paret bor.

Trots att Milica får fler timmar än så, hinner hon knappt kliva utanför dörren förrän tiden runnit iväg.

– Ibland blir jag hysterisk och tittar på klockan hela tiden. Jag brukar spara timmar från en vecka till en annan så jag ska hinna göra något.

Flera andra anhörigvårdare vittnar om bristen på ork och stressen över att hinna med.

Milan Zoric fick en stroke för sex år sedan. Han har återhämtat sig, men kan inte prata, och behöver hjälp med det mesta.
Milan Zoric fick en stroke för sex år sedan. Han har återhämtat sig, men kan inte prata, och behöver hjälp med det mesta. Foto: Adam Wrafter

Milica säger att hon aldrig tog ”ett beslut” att vårda Milan. Att låta honom bo på ett boende är inget alternativ, eftersom hon anser att vården inte har resurser nog att ta hand om honom ordentligt.

– Han skulle bli en grönsak, säger hon.

När Milica förra året åkte till Eskilstuna på sin systers begravning bodde Milan på ett korttidsboende i två veckor – en upplevelse Milica inte vill att han ska genomleva igen.

– Det var som en förvaringsplats. De lämnade honom liggande i sängen eller sittande i ett matrum hela dagen. När jag kom för att hämta honom kunde han inte stå upp längre, vilket han kunde göra innan jag lämnade hon där. Hans utveckling hade gått bakåt och det tog flera dagar för mig att få honom bättre igen.