Hagahuset – dikt av Sture Andersson

Linne’gatans träd kala kronor

med knöliga gråa stammar

tjurar stumt en bit från det

röda teglet på Hagahusets

slitna fasad som fått bära

tyngden av människor

decennium efter decennium

med de jämnmod

som bara tegelsten stoiskt behärskar

De män som med sina bara händer

lade sten till sten stock till stock

för att resa huset blev grova

som deras tal och mane’r

skratten var dock lika äkta

 som deras kamp för att få mat på bordet

Den efterlängtade våren

klamrar sig fast i söder

vid spanska medelhavs kusten

i hopp om att kunna gömma sig för snön

bakom den afrikanska sandstormen

Sture