Anhörigfällan – Vårdar sin sambo hemma: ”Ibland kraschar jag”

Milica Milanovics sambo fick stroke för sex år sedan. Nu vårdar hon honom i hemmet – och får sex timmar för sig själv varje vecka.

– Jag är mycket isolerad. Jag kan inte gå ut och lämna Milan ensam, säger hon.

För sex år sedan fick 73-årige Milan Zoric en omfattande stroke. Han är förlamad på höger sida, har kort minne, kan inte prata, dricka eller äta själv. Dessutom har han epilepsi.

Hans sambo Milica Milanovic, 66, tar hand om honom dygnet runt.

– Jag är helt bunden till att ta hand om honom, säger hon.

Milica är inte ensam i Sverige om att ge hjälp, stöd och vård till en närstående – 1,3 miljoner svenskar befinner sig i samma situation.

Milica Milanovic och Milan Zoric i sitt hem i Nacka, utanför Stockholm.
Milica Milanovic och Milan Zoric i sitt hem i Nacka, utanför Stockholm. Foto: Adam Wrafter

Enligt Anhörigas riksförbund, en intresseorganisation som stöttar anhörigvårdare, har ökningen skett i takt med att äldreomsorgen minskat.

– Fler och fler blir äldre och befolkningsmängden har ökat. Men man har inte byggt ut antalet vårdplatser eller hemtjänsten i den utsträckning som behövs, säger förbundsordförande Ann-Marie Högberg.

Milica Milanovic får cirka sex timmars avlastning i hemmet varje vecka, men tiden rinner snabbt iväg, och hon hinner sällan göra något ordentlig.
Milica Milanovic får cirka sex timmars avlastning i hemmet varje vecka, men tiden rinner snabbt iväg, och hon hinner sällan göra något ordentlig. Foto: Adam Wrafter

En fjärdedel av landets vårdplatser har försvunnit sedan 1990-talet.

– Och även om hemtjänsten har byggts ut så har det inte alls varit i den omfattning som vårdplatserna försvunnit. Det här glappet fylls av anhöriga.

I dag ägnar sig var fjärde person som är 65 år eller äldre åt anhörigvård, enligt Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA). Närmare hälften av dem hjälper, stödjer och vårdar sin partner.

Och samhället sparar hela 181 miljarder kronor varje år. Summan motsvarar lite mer än fyra försvarsbudgetar.

Undersökningar visar att de flesta anhöriga tycker det känns bra att ge vård, hjälp och stöd. Samtidigt drabbas många av ohälsa, både fysisk och psykisk – vilket är något som flera personer som SvD träffat också vittnar om.

– Visst finns det de som har det värre, men ibland kraschar jag. Jag har fått mycket hjälp av kommunen, och är beroende av allt och alla. Jag kan inte gå ut och lämna Milan ensam. Vi kan inte åka på semester, vi kan inte göra nånting. Jag är mycket isolerad.

En foto på Milica Milanovic och Milan Zoric.
En foto på Milica Milanovic och Milan Zoric. Foto: Adam Wrafter

Hemtjänsten sköter Milans hygien fem gånger om dagen – en halvtimme åt gången. Först vid 24-tiden kan Milica gå och lägga sig.

– Kanske en gång om året somnar jag före Milan. Och om natten sover jag inte mer än tre–fyra timmar. Jag är så orolig. Tänk om han dör, eller om jag dör, vem ska ta hand om honom då? Tänk om hemtjänstpersonalen inte kommer på morgonen?

– Jag tror alla vi anhörigvårdare känner igen oss i den känslan. Vi är livrädda.

24 timmar per månad – eller ungefär sex timmar varje vecka – får Milica ”avlösning i hemmet”. Normalt beviljas endast tre timmar i Nacka kommun, där paret bor.

Trots att Milica får fler timmar än så, hinner hon knappt kliva utanför dörren förrän tiden runnit iväg.

– Ibland blir jag hysterisk och tittar på klockan hela tiden. Jag brukar spara timmar från en vecka till en annan så jag ska hinna göra något.

Flera andra anhörigvårdare vittnar om bristen på ork och stressen över att hinna med.

Milan Zoric fick en stroke för sex år sedan. Han har återhämtat sig, men kan inte prata, och behöver hjälp med det mesta.
Milan Zoric fick en stroke för sex år sedan. Han har återhämtat sig, men kan inte prata, och behöver hjälp med det mesta. Foto: Adam Wrafter

Milica säger att hon aldrig tog ”ett beslut” att vårda Milan. Att låta honom bo på ett boende är inget alternativ, eftersom hon anser att vården inte har resurser nog att ta hand om honom ordentligt.

– Han skulle bli en grönsak, säger hon.

När Milica förra året åkte till Eskilstuna på sin systers begravning bodde Milan på ett korttidsboende i två veckor – en upplevelse Milica inte vill att han ska genomleva igen.

– Det var som en förvaringsplats. De lämnade honom liggande i sängen eller sittande i ett matrum hela dagen. När jag kom för att hämta honom kunde han inte stå upp längre, vilket han kunde göra innan jag lämnade hon där. Hans utveckling hade gått bakåt och det tog flera dagar för mig att få honom bättre igen.