Anhörigfällan – Vårdade sin mamma – blev själv utbränd

Monica Ahlstrand tog hand om sin mamma Märta som har demens – i 13 år. Det var helt självmant, men en tung börda som innebar att hon gick in i väggen.

– Jag tog mer och mer ansvar. Till slut blev jag sjuk, säger hon 

Märta Ahlstrand med dottern Monica.
Märta Ahlstrand med dottern Monica. Foto: Adam Wrafter

81-åriga Märta Ahlstrand tar emot SvD:s reporter och fotograf på ett demensboende i Göteborg, där hon bott sedan i vintras.

– Du får en la bjuda dem på kaffe eller något att äta, säger hon till sin dotter Monica som också är där, och fortsätter:

– Nämen, va tyst du blev.

 – Jag tänker på arvet. De får köpa sitt eget kaffe, skämtar Monica.

Det märks att de har en nära relation. I tretton år tog nämligen 52-åriga Monica hand om sin mamma – hon blev på många vis spindeln i nätet.

– Gränsen mellan mor och dotter suddades ut. Jag tog hand om det mesta. Jag duschade och handlade mat åt henne, såg till att hon tog sina mediciner och att räkningarna var betalda, säger hon.

Ju sjukare Märta Ahlstrand blev desto mer ansvar axlade dottern Monica.
Ju sjukare Märta Ahlstrand blev desto mer ansvar axlade dottern Monica. Foto: Adam Wrafter

Att vara så kallad anhörigvårdare har blivit vanligare i Sverige. Oftast är det någon familjemedlem, släkting eller vän som vårdar eller stödjer en närstående. Detta har skett i takt med att vårdplatser för äldre försvunnit och hemtjänsten inte byggts ut.

Baksidan är att många anhörigvårdare mår dåligt, tvingas gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig, enligt forskning vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.Jag orkade inte i längden, det slet väldigt mycket.

Detta är något Monica råkade ut för – att hjälpa Märta gick ut över arbetet redan från start.

– Jag har jobbat som frisör i alla år och driver eget. Så, när jag hjälpte mamma till ett läkarbesök som tog hela dagen kunde jag styra om och jobba på kvällen. Men jag orkade inte i längden, det slet väldigt mycket.

Monica Ahlstrand, 81, i sitt rum på ett demensboende i Göteborg.
Monica Ahlstrand, 81, i sitt rum på ett demensboende i Göteborg. Foto: Adam Wrafter

Enligt Demensförbundet är det extra svårt att som anhörig ta hand om en dement person. Särskilt krävande kan det vara när vuxna barn dras in i omvårdnaden och tillsynen.

Monica understryker att det var ett frivilligt val att ta hand om sin mamma. Samtidigt tycker hon det är fel att samhället ”la huvudansvaret” på henne.

– Jag tvingades in i rollen som vårdbiträde och fick göra det som hemtjänsten borde ha gjort. Hemtjänsten kunde till exempel ringa på kvällar och helger. En söndag ringde de och sa att mamma ätit tre medicinpåsar i stället för en. ”Det får du kolla upp”, sa de. Är det något jag borde ha koll på? Det är väl deras ansvar.

Märta Ahlstrand med dottern Monica.
Märta Ahlstrand med dottern Monica. Foto: Adam Wrafter
Under årens lopp försökte Monica också få ekonomisk hjälp – ett så kallat anhörigstöd – eftersom hon inte kunnat jobba så mycket. Men hon lyckades aldrig få någon ersättning.

– Jag frågade min mammas biståndshandläggare hur man gör ansökan, men hon sa åt mig att fråga mammas läkare, som i sin tur sa åt mig att googla det själv. Just då orkade jag inte ens titta på en dator. Jag mådde så dåligt.

Monica Ahlstrand arbetade som städerska i hela sitt liv.
Monica Ahlstrand arbetade som städerska i hela sitt liv. Foto: Adam Wrafter

Ju sjukare Märta blev desto mer ansvar axlade Monica – vilket innebar att hon till sist brände ut sig.

– Jag gick till en stresshanterare som sa så mig att att sluta gå och hjälpa min mamma så mycket. Hur kan man säga så? Det kommer jag göra den dag hon är död.

I vintras fick Märta plats på ett demensboende, men Monica är fortfarande sjukskriven på halvtid.

– Jag har blivit lite som min mamma i vissa avseenden. Jag kan inte koncentrera mig och glömmer saker. Jag har svårt för ljud och blir lätt stressad.