Anhörigfällan – Svenskar mest negativa till anhörigvård i hemmet

SvD har i serien ”Anhörigfällan” berättat om den ökade pressen mot anhöriga att ta hand om sina närstående. Den har ökat i takt med att antalet sjukhussängar halverats på 30 år och att uppåt 30 000 platser i särskilda boenden lagts ner sedan äldreomsorgens glansdagar på 1980-talet. Samtidigt brottas hemtjänsten med stora problem.

Familjernas omsorgsansvar lyftes över till det offentliga för 50-60 år sedan när välfärden byggdes ut.

Man gick från generationskontrakt till samhällskontrakt och nu finns en förväntan på att den kommunala äldreomsorgen ska fungera.

Holland och Sverige satsar överlägset mest på både särskilda boenden och hjälp i hemmet för den äldre. Det handlar om drygt 3,5 procent av BNP och därefter kommer övriga nordiska länder. I Portugal och Grekland satsas nästan ingenting på offentlig äldreomsorg.

Attityderna varierar också kraftigt bland EU-länderna om hur man bäst tar hand om en ensamstående sjuk förälder. Skillnaderna kan spåras bland annat i den så kallade Eurobarometern på temat som redovisades 2011 – den enda enkätundersökning som genomförts i den omfattningen.

Förenklat finns ett stark stöd i katolska länder och i södra Europa för att föräldern ska flytta till sina barn eller att barnen ska hjälpa föräldern att bo kvar hemma.

Ju längre norrut man kommer, förutom Polen, desto mer tycker man att kommunen eller staten ska se till att den äldre klarar sig.

Sverige sticker ut allra mest. Här vill bara var tionde att barnen ska hjälpa den äldre att bo kvar hemma och fyra procent att föräldern flyttar in hos sonen eller dottern.

– Att familjen är basen är starkt förankrat i Sydeuropa, Asien, Sydamerika och Afrika. Barnen ska ta hand om de gamla och i Italien, Grekland och Spanien löser man det genom att staten betalar ut ett mindre bidrag. För det kan man sedan anställa en fattig kvinna från Albanien, Nordafrika eller Sydamerika som hemhjälp och så toppar man upp med egna insatser, berättar Lennarth Johansson.

Barnens ansvar är också inskrivet i många länders lagstiftning. I exempelvis Portugal står det att man är skyldig att sörja för sina föräldrar, både ekonomiskt och praktiskt.

– Det omfattar både föräldrar och svärföräldrar. I praktiken läggs ansvaret på svärdottern. Japan och Sydkorea har numera en långvårdsförsäkring men fortfarande bor omkring 40 procent av de gamla och sjuka föräldrar hos sonens familj. Många unga kvinnor vill därför inte gifta sig för att bli vårdare till mannens föräldrar.

Ska vi vara oroliga för utvecklingen i Sverige där anhöriga får ta ett allt större ansvar?

– Det finns nog bara nackdelar. Det kan påverka våra möjligheter att förvärvsarbeta och fler anhöriga lär gå in i väggen och bli sjukskrivna. De flesta äldre vill också ha samhällets stöd när de blir sjuka. Man vill ha en bra kontakt men inte belasta sina barn.

I en EU-undersökning frågade man ensamstående äldre om de kände sig ensamma. Mest gjorde man det i Grekland där de flesta bodde hemma hos barnen. Minst ensamma kände man sig i de nordiska länderna.

Gerdt Sundström, professor emeritus i frågor om äldreomsorg vid hälsohögskolan i Jönköping, tror inte att Sverige är på väg mot ett mer sydeuropeisk situation.

– Kulturella skillnader och ökad standard som ger möjligheter att ha egna privata zoner både som barn och äldre är numera djupt rotat. Men det var faktiskt först 1978 som barnens särskilda försörjningsansvar för sina gamla föräldrar togs bort från familjebalken, påpekar Gerdt Sundström.

Däremot menar han att man måste vara vaksam på att det bara blir allt sjukare äldre som får äldreboende med den utveckling som pågår samtidigt som andelen äldre ökar.

– Man har bara rätt till offentlig omsorg om myndigheterna anser att man har ett behov och att det inte kan tillgodoses på annat sätt. På sikt kommer det säkert leda till fler privata och kommersiella lösningar trots att många uppfattar att man redan har betalat för den servicen via skatten, säger Gerdt Sundström.