Anhörigfällan – Anhörigas vård av närstående värderas till 181 miljarder kronor

Svenskarna sparar varje år samhället 181 miljarder kronor genom att vårda sina närstående hemma. Det är mer än vad föräldraförsäkringen kostar under drygt fyra år – eller försvaret och samhällets krisberedskap under lika många år. ”Samhället får inte profitera på kärleken”, säger Ann-Marie Högberg på Anhörigas riksförbund.

ALLT FLER NÄRSTÅENDE TAR HAND OM SINA GAMLA OCH DE GÖR DE AV KÄRLEK, MENAR ANN-MARIE HÖGBERG, ORDFÖRANDE I ANHÖRIGAS RIKSFÖRBUND. FOTO: LARS PEHRSON

Omkring 1,3 miljoner anhöriga vårdar eller stödjer en närstående i Sverige. Drygt 900 000 av dem är yrkesverksamma och hjälpen består av allt ifrån att gå ärenden och välja elbolag till ganska avancerad hemsjukvård.

Uppgifterna – och den hisnande siffran 181 miljarder kronor – kommer från Nationellt kompetenscentrum anhöriga, NKA, som sedan länge har ett regeringsuppdrag att utveckla stöd till anhöriga som hjälper och vårdar sina närmaste: Den kroniskt sjuke partnern, barnet med en funktionsnedsättning, en missbrukare eller ett vuxet barn med psykisk sjukdom eller den demente föräldern. Men också den allra största gruppen: Vuxna barn som tar hand om sina allt mer skröpliga och sjuka gamla föräldrar i hemmet.

– För de allra flesta är det inget problem, det tillhör livet. Men för en del blir det alldeles för tungt och det slår mot hälsan, arbetet och hur man har det socialt. Med ganska små medel skulle samhället kunna stötta upp de anhöriga, men tyvärr funkar det inte alltid så bra. I stället ökar bara pressen, säger Lennart Magnusson, forskare och chef för NKA i Kalmar.

Det är också Magnusson som har räknat fram summan 181 miljarder kronor åt SvD. Den bygger på en brittisk modell där man beräknar kostnaderna om samhället övertar de anhörigas sammanlagda insatser i timmar och betalar efter en undersköterskelön.

181 miljarder kronor omfattar all anhörigvård, men eftersom det mest handlar om hur vi tar hand om våra gamla är det intressant att jämföra med de faktiska kostnader som kommuner och landsting har för vård och omsorg av äldre. Det rör sig om 110 miljarder kronor om året. Gapet mellan insatserna från anhöriga och samhället har ökat rejält de senaste decennierna. Det offentliga står nu bara för en tredjedel och de anhöriga för två tredjedelar.

Det är dock inte så underligt – 25 procent av landets institutionsplatser för äldre har försvunnit sedan år 2000. Trots det, och trots att de äldre har blivit många fler, har inte hemtjänsten byggts ut.

– Anhöriga får täcka upp, det finns inga andra, så pressen har definitivt ökat på dem. I grunden görs det av kärlek och det är inget fel. Men samhället får inte profitera på kärleken, säger Ann-Marie Högberg, ordförande i Anhörigas riksförbund.

Professor Mats Thorslund , expert på äldrefrågor sedan länge och knuten till Aging Research Center vid Karolinska Institutet, pekar på en unik resa som Sverige har gjort sedan 1970-talet.

– Då var det lätt för vanliga pensionärer att få städhjälp hemma och anhöriga kunde få betalt för att hjälpa till. Det kan man bara drömma om i dag. Men vi hade också en inställning att välfärdsstaten skulle ta hand om barn och äldre så att vi andra kunde gå in för våra jobb, berättar han.

Långvård på sjukhem och ålderdomshem byggdes ut. Samtidigt lanserades också kvarboendeprincipen att man skulle få bo kvar hemma så länge som möjligt med stöd av kommunal hjälp.

Under 1990-talet vände utvecklingen tvärt och platser i olika särskilda boenden har därefter minskat kraftigt, av både besparingsskäl och för att många äldre verkligen vill bo kvar hemma. Nu bor allt fler i sitt hem med både hemtjänst och en allt mer avancerad hemsjukvård.

Men stödet upplevs inte som tillräckligt.

– Vi går mot ett europeiskt genomsnitt där anhöriga förväntas ställa upp även om det ska vara frivilligt. Äldres behov har även ökat och kriterierna för att få bistånd har höjts drastiskt. Det är kanske ingen utpressning, men heller inte svårt att förstå att man i socialtjänsten försöker övertala anhöriga, säger Mats Thorslund.

Ekonomiskt blir det allt svårare att få hemvårdsbidrag och anhöriganställning. De flesta ställer upp helt obetalt och nästan 200 000 anhöriga uppskattas ha fått sin ekonomi kraftigt försämrad. Och därmed också sänkt pension.

Från 2009 står det i socialtjänstlagen att socialnämnden ska erbjuda stöd som underlättar för anhöriga att vårda en närstående. Många uppfattar det som en papperstiger.

– Men lagen är ingen rättighetslag där man kan kräva sin rätt till stöd. I dag är det godtyckligt och med det kommunala självstyret kan det variera från ett samtal då och då till att man får avlösning flera dagar i månaden, säger Mats Thorslund.

Ann-Marie Högberg påpekar att ingen egentligen bestämt att anhöriga ska klämmas åt. Det finns inget samhällskontrakt som politikerna har upprättat.

– Nej, politiskt finns det en stor samsyn och en gemensam självbild av att det offentliga sköter vård och omsorg av våra gamla och att anhöriga kompletterar lite. Men i själva verket är det ju tvärtom.

Därför behövs en nationell plan för anhörigstöd menar Lennart Magnusson på NKA. Så att man kan möta behoven och motverka att problemen bara blir värre i framtiden.

– Exempelvis borde anhöriga ha en självklar rätt att vara med vid biståndsbedömningar och när man går ronder hos den närstående på sjukhuset. Anhöriga vill vara informerade och kunna påverka. ▪