Anhörigas hem blir de nya institutionerna

Det är en märklig debatt som pågår kring den av regeringen initierade LSS-utredningen som syftar till att spara pengar på en förhållandevis liten grupp bestående av drygt 16 000 redan hårt utsatta individer. Och det råder ett stort missförstånd kring själva företeelsen assistans, en villfarelse om att det skulle vara någon form av lyxprodukt. Assistans är ingen lyx!  

Kostnaden för personlig assistans som regeringen är så upprörd över är i själva verket löner till en yrkeskår om närmare 80 000 personliga assistenter.

Jämfört med vilken annan statligt finansierad verksamhet/yrkeskår som helst är det inte en hög kostnad. Assistenter har inte höga löner. I diskussionerna om vad insatserna för assistans kostar utgår man märkligt nog från bruttokostnaden. Men lön innebär också skatt åter till staten. En nätt liten detalj regeringen råkat glömma bort.

Värt att notera är även att regeringen försöker smyga igenom en lagändring vid årsskiftet som innebär att man vid behov och utan förvarning skall kunna ändra assistansersättningen (vid till exempel naturkatastrofer, hög invandring, med mera). I praktiken betyder det att regeringen utan förvarning kan sänka assistenternas lön. Vilken annan yrkeskår i Sverige skulle acceptera att arbeta på sådana villkor?

Hur tänker man sig i framtiden kunna rekrytera kompetenta medarbetare till en bransch som har till uppgift att skapa en meningsfull och trygg vardag för samhällets mest utsatta, när löneutveckling inte följer övriga landet, när lönenivån kan ändras utan förvarning, när varje omprövning kan innebära ett indraget beslut? Följden blir en oattraktiv bransch med genomgångsjobb och allt annat än en trygg tillvaro för brukarna vars trygghet ofta byggs på tillit till enstaka individer.

Assistansreformen, som man nu är i färd med att rasera, ger anhöriga och familjer, föräldrar och syskon förutsättningar att kunna leva ett så normalt liv som möjligt tillsammans. Utan assistansreformen riskerar utsatta grupper att åter hamna på institutioner. Skillnaden är bara att regeringen den här gången i sin iver att sänka kostnaderna försöker återinföra institutionerna genom att även smyga in dem i brukares och anhörigas hem. Frånta dem möjligheten att fungera som familj och dessutom vinna gratis arbetskraft. Frågan är bara hur lång tid det tar innan familjer och anhöriga kraschar och kostnaderna för sjukskrivningar drabbar staten bakvägen. Men det är klart, det är ju en annan budgetpost och således inte LSS-utredarnas problem.

Önskvärt vore att LSS-utredningen i stället för kostnaderna, tillika assistenternas oskäligt låga löner, satte individen i centrum. Individen som tillexempel det sjuka barnet som vill bli en accepterad del av samhället och barnets familj som slår knut på sig själva i strävan efter att upprätthålla en så normal vardag som möjligt bland assistenter som kommer o går, icke existerande privatliv, friska syskons behov av normalitet, samhällets press på att behålla sina vanliga jobb och försörja sig trots dubbeljobb som assistent.

Om LSS-utredningen satte individen och behovet i centrum skulle man nog komma fram till att det är en alldeles fantastisk reform vi har i Sverige, att behovet av hjälp är stort och se med stolthet på yrkeskåren som axlar den rollen. Om inte annat skulle man åtminstone bli lite nervös över hur många låtsasjobb man skulle behöva skapa om behovet av personliga assistenter kraftigt minskar eller försvinner.

Assistans är inte en förmån. Det är en nödvändig lösning på en oönskad situation.

Projektledare, personlig assistent och framför allt mamma